Etikettarkiv: Historia

Astronomiska budgetar, lite historia och en nypa avund

”We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard” förklarade John F. Kennedy den tolfte september 1962. Vid den tidpunkten hade NASA endast genomfört fyra bemannade rymduppskjutningar, av vilka två stycken nådde omloppsbana runt jorden. USAs målsättning låg betydligt längre bort än så, närmare bestämt 384’000 kilometer. Men USA satsade stort för att vinna rymdkapplöpningen över Sovjet: NASAs årliga budget år 1964-1969 låg på ca 5 miljarder dollar [1] (4 % av den statliga budgeten [2]), vilket motsvarar ungefär 35 miljarder i dagens dollar. Satsningen bar frukt: ett Geminiprogram med tio bemannade uppskjutningar och ett Apolloprogram med bland annat sex stycken bemannade månlandningar.

Buzz Aldrin på månpromenad. I reflektionen i hans visir syns Neil Armstrong och månlandaren Eagle. Värt att notera: det finns egentligen inga stillbilder från månytan där Armstrong tydligt syns i bild, då det var han som bar på kameran.

Uppskattningsvis 600 miljoner människor bevittnade TV sändningen av Neil Armstrongs första steg på månen. [3] Det motsvarar grovt en sjättedel av jordens befolkning 1969 och var vid den tiden en av världens mest bevittnade händelser. Detta trots att månpromenaden utfördes mitt i natten för de europeiska TV-tittarna.

Idag, 50 år och 135 rymdskytteluppskjutningar senare, skickar NASA årligen upp två till fyra nya expeditioner till den internationella rymdstationen ISS. Dessa rymdresor har blivit rutin och väcker sällan mer internationellt nyhetspådrag än att de omnämns i förbifarten i kvällsnyheterna. En uppskjutning som åtminstone fick mycket TV-tid i vårt västra grannland (och följaktligen i lilla Nykarleby) var uppskjutningen med den första svenska astronauten Christer Fuglesang, 2006. Men utöver denna har, vad jag kan minnas, de flesta av NASAs uppskjutningar flugit under min och säkerligen många andras radar.

Under 2000- och 2010- talet har flera privata aktörer klivit in på rymdscenen med bl.a. Elon Musks SpaceX i spetsen. SpaceXs uppskjutning av Falcon Heavy-raketen ifjol, med en röd Tesla Roadster ombord och ”Starman”-dockan som chaufför var kanske de senaste årens mest omtalade rymdprogramsnyhet. SpaceX tillkännagav i september 2018 att en bemannad kringflygning runt månen är planerad till 2023 [4], den första sedan 1972.

Starman i en röd Tesla Roadster med jorden i bakgrunden den 6 februari 2018.

NASAs budget för 2019 godkändes till 21,5 miljarder dollar, vilket var 1,6 miljarder mer än vad NASA begärde [5]. Trots att detta är den största budgeten NASA har haft på över ett årtionde motsvarar den endast 0,49 % av USAs statsbudget [2]. Ifall USA skulle satsa lika stor del av sin budget på NASA som under Apolloprogrammet skulle NASAs budget ligga på ca 170 miljarder(!) dollar. Med sådana resurser skulle t.ex. ett Mars-program vara betydligt närmare en uppskjutningsramp än vad det är idag. Men sådana galaktiska summor förblir tyvärr endast önsketänkande för rymdentusiaster i dagsläget. Det skulle vara rentav idiotiskt för USA att lägga hundratals miljarder på rymdfärder istället för att lösa mera akuta problem inom landet. Det är dock värt att fundera på ifall USA verkligen behöver en årlig militärbudget på 686 miljarder dollar [6], vilket motsvarar ca 16 % av deras statsbudget.

NASAs budgethistoria, i årets 2018 motsvarande dollarvärde. Årets budget är i grafen det som NASA begärde. Den godkända uppgick till 21,5 miljarder.

Jag är lite sorgsen över att jag missade Apolloprogrammets storhetstid. Att jag aldrig fick uppleva astronauternas rockstjärnestatus. De var ofta adrenalinjagande, före detta stridspiloter som tävlingskörde sina Corvette Stingrays mellan uppskjutningsramperna i Cape Canaveral. Dagens astronauter är av en annan sort. De behöver inte längre vara våghalsar som går dit ingen tidigare gått. De är personer med vetenskapliga bakgrunder med större fokus på experiment än på upptäcktsresor.

Jag hoppas och tror att jag kommer hinna uppleva en renässans inom rymdprogrammen. Med ett växande samarbete mellan den offentliga och privata sektorn (NASA och SpaceX har redan visat att detta är mer än möjligt) och med budgetar som förhoppningsvis fortsätter växa, ser framtiden ljus ut för rymdfarten. Kanske får vår generation också se ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten.

Sebbe H

[1] https://aerospace.csis.org/data/history-nasa-budget/

[2] White House Office of Management and Budget ”Table 1.1—Summary of Receipts, Outlays, and Surpluses or Deficits (-): 1789–2023”

[3] ”On Eagle’s Wings: The Parkes Observatory’s Support of the Apollo 11 Mission”. Astronomical Society of Australia. 1 juli 2001.

[4] https://www.spacex.com/mars

[5] https://spacenews.com/final-fiscal-year-2019-budget-bill-secures-21-5-billion-for-nasa/

[6] https://dod.defense.gov/News/SpecialReports/Budget2019.aspx

TV-tips för passiv inlärning

Tentveckan är nu bakom oss. Efter flera dagar av tentläsande och stress över deadlines är det skönt att kunna slappna av. Att kunna varva ner innan nästa period hinner börja komma igång på allvar. Vad är då bättre än att slå sig ned i soffan och sätta igång favoritserien på Netflix (eller annanstans där serier finns)? Men för att inte förslappas helt och hållet följer nu några exempel på intressanta och underhållande TV-serier, perfekta för lite passiv inlärning.

 —————
Genius

I National Geographics relativt nya TV-serie får tittarna följa med Albert Einsteins liv, från otålig tonåring, till gråhårig professor. Geoffrey Rush, bl.a. känd från Pirates of the Caribbean -filmerna, briljerar som den äldre Einstein. Serien överdriver och späder på vissa händelser i Einsteins liv för att göra dessa mera dramatiska. Trots detta så spelar Einsteins upptäckter och idéer självfallet en central roll i serien. Speciellt visualiseringen av hans många tankeexperiment är mycket intressanta och lärorika, medan de gör svårförståeliga koncept mer lättsmälta. Serien gick på National Geographics egna kanal förra året men avsnitt kan även hittas på YouTube. En andra säsong av Genius har blivit inspelad och har premiär i april, då får tittarna följa med konstnären Pablo Picassos liv.

———————–

Cosmos: A Spacetime Odyssey

I den prisbelönta serien Cosmos: A Spacetime Odyssey tar den karismatiske astrofysikern Neil deGrasse Tyson tittarna med på en fängslande resa genom både tid och rum. Ombord på sitt fantasi-rymdskepp beger sig deGrasse Tyson ut på ett äventyr som sträcker sig från BigBangs gluonsoppa till dagens metropoler, från de minsta elementarpartiklarna till de största galaxerna. Han behandlar de största naturvetenskapliga fenomenen, berättar om vändpunkter inom vetenskapens historia och presenterar de många okända ansikten bakom några av forskningens största genombrott. Serien är grovt baserad på astronomen Carl Sagans klassiska TV-serie Cosmos, som även den är mycket sevärd. En andra säsong är just nu under inspelning. Cosmos: A Spacetime Odyssey hittas hittas bland annat på Netflix.

——————–

Nio timmars maratontittande börjar ha tagit ut sin rätt på dina ögon, vädret ser inbjudande ut för en promenad eller kanske smutsdisken tornar upp sig på diskbänken? I vilket fall som helst passar en podcast utmärkt: StarTalk är en podcast som leds av en nu bekant astrofysiker, Neil deGrasse Tyson. Tillsammans med sin vapen-dragare, komikern Chuck Nice och en inbjuden expert inom det behandlade området, diskuterar deGrasse Tyson aktualiteter inom naturvetenskap och teknik. Avsnitten kretsar ofta kring en intervju med en känd personlighet från vetenskaps- och/eller kulturvärlden. Ur StarTalk har även spinoff-podden Playing With Science fötts. Den behandlar olika sportbaserade teman ur en vetenskaplig synvinkel. StarTalk och Playing With Science finns att lyssnas på StarTalks hemsida: https://www.startalkradio.net/, eller t.ex. på SoundCloud: https://soundcloud.com/startalk.

Sebbe H

En kylig januarimorgon med katastrofala antaganden

En o-ring är en ringformad packning. I diskhon så hjälper den till med att hålla vattnet kvar i rören. I rymdfärjan Challenger användes o-ringar som packningar i kopplingar mellan olika delar av booster-raketerna (eng. SRB), vilka används vid uppskjutningarna. Dessa testades under alla tänkbara förhållanden, extrem hetta och höga tryck, förutom ett: kyla. Och varför skulle man ha gjort det? Rymdfärjorna sköts upp från Cape Canaveral i Florida, en plats som sällan förknippas med kyla. Men natten till den 28 januari 1986 sjönk temperaturen ner till minus 8 grader celsius och steg aldrig över nollstrecket under uppskjutningsdagen.

Materialet som o-ringarna var gjorda av hade aldrig testats vid temperaturer under 4 grader. Vid temperaturer under noll grader hade gummimaterialets egenskaper förändrats. De blev styva, mindre flexibla. Detta i kombination med kraftiga vibrationer vid uppskjutningen ledde till att gaser på över 2500 grader kunde läcka igenom kopplingen. 73 sekunder efter uppskjutningen hade dessa gaser bränt hål på den externa bränsle tanken och förvandlade Challenger till ett brinnande eldklot.

En expertpanel utsågs med uppgiften att hitta orsaken bakom olyckan. En av experterna var den teoretiska fysikern och Nobelprisvinnaren Richard Feynman. Vid sina undersökningar blev Feynman överraskad av okunnigheten hos NASA:s högsta chefer och splittringen mellan dem och NASA:s ingenjörer. Till exempel så ansåg NASA:s ledare att det fanns en risk på 1 på 100000 att en katastrofal olycka skulle uppstå i samband med rymdfärje-programmet, medan Feynman upptäckte att NASA:s egna ingenjörer ansåg att det fanns en sannolikhet på 1 på 200 att en katastrof skulle uppstå. Flera av de ledtrådar som Feynman kom över, riktade hans uppmärksamhet mot o-ringarna. Vid en TV-sänd utfrågning av chefer från NASA och företaget som byggt raketen utförde Feynman ett mycket enkelt men lika så effektivt experiment: Han tog en bit av samma sorts o-ring som använts på SRB-raketen, klämde ihop den med en skruvtving och placerade den i ett isbad, i ett vanligt dricksglas. Efter ett par minuter tog han upp gummibiten ur isbadet och avlägsnade skruvtvingen. Biten av o-ringen återgick inte till sin ursprungliga form, utan förblev hopklämd.

För en vecka sedan var det trettiotvå år sedan Challenger-olyckan där alla sju av besättningen omkom. Allt detta på grund av att en av de 2,5 miljoner delarna som rymdfärjan var uppbyggd av inte var tillräckligt noggrant testad.

 

Sebastian H