Alla inlägg av Sebastian Holm

Limericks med, för och av Spektrum

En limerick är en sorts skämtvers eller dikt. Namnet härstammar från den Irländska staden Limerick men versformens ursprung är okänt. Den brittiska författaren Edward Lear populariserade limerickversen. En typisk limerick kan se ut som följande:

”There was an Old Man of Cape Horn
Who wished he had never been born;
So he sat on a chair,
Till he died of despair,
That dolorous Man of Cape Horn”

Edward Lear: ”Book of nonsense”

En limerick ska således ha fem rader med rimordningen: A A B B A. Den första raden brukar av tradition avslutas med ett geografiskt namn men det är inte obligatoriskt. Rad 1, 2 och 5 har vanligen mellan åtta och 10 stavelser medan rad 3 och 4 har fem eller sex stavelser. Vi har här på Spektraklet tidigare skrivit limericks och om limerickar. Robert skrev om användandet av limerickar som minnesregler för matematiska formler: https://spektrum.fi/spektraklet/lustiga-limerickar-och-vetenskaplig-vers/ och Palle skrev limerickar om förra årets årsfestvecka: https://spektrum.fi/spektraklet/en-limerick-for-arsfesten-lxxxv/.

På engelska finns det en hel del finurliga limerickar med naturvetenskapstema. Bland annat från Harvards fysikfakultets hemsida hittas flera skämtsamma verser: https://www.physics.harvard.edu/academics/undergrad/limericks. Jag har dock inte lokaliserat ett liknande utbud på svenska. Därför efterlyser jag nu limerickar av er läsare, helst med naturvetenskapstema eller Spektrumanknytningar. Lämna gärna era limericks som kommentarer till denna artikel.

Här följer några limericks på tidigare nämnda teman:

Några av studielivets bästa hits
Avsluta en tentvecka med sitz
Festa på klubben
Ponga med Stubben
Och vakna på akutrummets brits

Det var en fysiker från Pampas
Som med fymmen försökte tampas
Men så gick något fel
I tentens första del
Och i hans hjärna det börja krampas

En man kämpade sig uppför Gumtäktsbacken
Väskan var tung och öm var nacken
I dörren han tog tag
Insåg att det var fel dag
Han svor, gäspade och vände på klacken

Relativistiska skämt är av sådan sort
Att längdkontraktionen gör den kort
För att inte bli sur
Behöver man tur
Så poängen inte lämnas….(bort)

Isotoper och osannolika, sannolikt omöjliga isotopbyten

En isotop är en variant av ett grundämne med samma antal protoner i kärnan men olika antal neutroner. Detta betyder att isotoper av samma grundämne har olika atommassor. Isotoperna har lika, eller mycket liknande, kemiska egenskaper men olika fysikaliska egenskaper. En av de mest omtalade isotoperna är kolets isotop 14. Kol-14, eller C-14, har 6 protoner och 8 neutroner och har en halveringstid på 5730 år. Det är denna egenskap som har gett C-14 dess berömmelse. Isotopen sönderfaller, dvs. den är inte stabil och halveringstiden används för att åldersbestämma exempelvis arkeologiska fynd och fossiler.

Kol har dock en annan isotop som enligt mig har fått alldeles för lite uppmärksamhet: kol-13. C-13 har 6 protoner, 7 neutroner och sönderfaller inte, den är stabil. Av allt kol på Jorden är ca 1,1 procent C-13 isotopen, medan 98,9 procent består av C-12. Forskare har gjort uppskattningen att Jorden består av ca 4,36*1021 kg kol eller 4,360 miljarder gigaton. Detta betyder att det totalt finns ungefär 2.19*1047 stycken kolatomer på Jorden av vilka 1,1 procent, eller 2,4*1047 stycken är isotopen C-13. Kol-12 har massan 12u (1u = 1,6605*1027kg) och C-13 har massan 13,003u. Förhållandet mellan C-12 och C-13 väger ytterligare till C-12s favör i levande organismer p.g.a. biomekaniska processer där den lättare isotopen C-12 är favoriserad.

Hittills har jag endast berättat fakta. Jag har gjort vissa approximeringar men allting har varit sanningsenlig information. Låt oss nu lämna denna tråkiga och korrekta världsbild. Låt oss anta en hypotetisk, osannolik och alternativ verklighet. En verklighet där bland annat massdifferensen mellan C-12 och C-13 är obetydlig för biomekaniska processer:

En människa som väger 70 kg består av ca 7*1027 atomer. Beroende på kön så är grundämnesfördelningen lite olika men genomsnittet är en kolhalt på ca 12 % vilket motsvarar 8,4*1026 atomer. Låt oss nu anta det ytterst osannolika scenariot där varenda av dessa kolatomer skulle vara av C-13 isotopen, istället för det ”normala” där mindre än 1% är C-13. Som tidigare nämnt är C-13 ca 1u tyngre än C-12. Detta skulle resultera i en massdifferens på 1,4 kg hos vår genomsnittsmänniska, utan att öka antalet atomer!

Vill vi ta flera osannolika isotopbyten i beaktande så byter vi ut den vanligaste stabila syreisotopen O-16 med den stabila O-18 isotopen. Det finns dock endast 0,2 % O-18 och, på samma sätt som C-13 är, är O-18 nedprioriterad i livsviktiga biologiska processer p.g.a. dess högre massa. Men vi ignorerar dessa faktum i detta scenario. O-18 har två neutroner fler än O-16 och väger således ca 2u eller 3,3*1027 kg mera. Vår genomsnittsmänniska består av ca 1,68*1027 syreatomer. Ifall alla dessa är isotop O-18, resulterar det i en massdifferens på 5,6 kg. Vår genomsnittsmänniska bestående av 7*1027 atomer och de tyngre isotoperna skulle väga 77 kg medan en människa med samma antal atomer men med den normala isotopkombinationen skulle väga 70 kg. Det är en massdifferens på 7 kg eller 10 procent!

Varför har jag beräknat och beskrivit detta ytterst osannolika och omöjliga scenario? För att ifall dina steg uppför backen till vårt campus känns lite extra tunga en grå och dyster vintermorgon, kan du trösta dig med att du kanske består av lite flera C-13 och O-18 isotoper än vanligt just den morgonen.

Minne: Kapitel 1

Pingisbollen seglar genom luften. Riktningen är perfekt, kraften i kastet var perfekt avvägt och den vita plastsfären närmar sig sitt mål. Men muggen är plötsligt borta. Istället slukas bollen av ett skimmer. Norrskenet ökar i styrka och ett öronbedövande hummande fyller rummet. Till sist badar rummet i ett bländande ljus.

Robben slår upp ögonen. Rummet är beckmörkt. Han känner den kalla linoleummattan mot sitt svettiga ansikte. Huvudet känns som om någon slagit in en femtumsspik rakt genom hans pannlob. De enda ljuden i rummet är hans egna hjärtslag som dånar i tinningarna och ett svagt tickande från en klocka på väggen. Den upplysta displayen på hans mullirolex visar 07:31. Mödosamt sätter han sig upp på golvet. Plötsligt går det en kall kår över Robbens rygg: han har ingen väggklocka i sin lägenhet.

Robben blinkar flera gånger för att låta ögonen vänjas vid mörkret. Konturerna av ett skrivbord urskiljer sig och en datorskärms standbylampa lyser rött. Robben hör röster som kommer närmare. Han inser att han måste ut, bort härifrån. Han försöker kvickt komma upp på fötterna men slår huvudet hårt i något. Det svartnar tillfälligt för hans ögon. Det tidigare kolsvarta rummet klyvs nu av en liten ljusstrimma. Någon har tänt lampan utanför. ”Rösterna!”, tänker Robben. Krypande siktar han mot dörren. På andra sidan bländas han av ett fluorescerande ljus. Robben står i en korridor han inte har något minne av. Huvudvärken tilltar. Rösterna närmar sig från höger och Robben skyndar iväg i motsatt riktning. Han svänger runt ett hörn och tacklar nästan en städare. Han försöker få fram ett ”Anteeksi” men munnen är alldeles för torr. Städaren betraktar honom med förvåning och Robben känner hennes blick i ryggen då han springer vidare.

Två dörrar senare stormar Robben slutligen ut i en stor aula. Han känner med ens igen sig, han står på andra våningen i Physicum. Omtöcknad och fortfarande aningen panikslagen fortsätter Robben nästan omedvetet mot sin trygga plats på campus, vardagsrummet utanför hemmet: kafferummet. Utanför caféet på bottenvåningen spyr han i en papperskorg. Det bultar i Robbens öron då han går den korta sträckan till Exactum. ”En Battery skulle sitta riktigt bra just nu” tänker han och försöker återkalla ifall det fanns några kalla i kylskåpet. Samtidigt som han funderar på detta rundar han det sista hörnet. Robben fortsätter till dörren längst bort till höger och tar i dörrhandtaget. Dörren öppnas inte. ”Är den ännu låst?” funderar han, sneglar på klockan och försöker igen. Precis då han är beredd att ge upp ger dörren med sig och öppnas utåt. Robben tror sig minnas att den alltid har öppnats inåt. Grubblandes över detta stiger han in i det mörka rummet och trycker på strömbrytaren.