Bakgrund: Under följande veckans vardagar firar Spektrum och SvNKen Klubbens 50 års dag. Närmare beskrivning finns i era personliga kuvert.
Beskrivning på uppdraget: spionera på objekten och anteckna all ”potentiellt värdefull” information [se SI5:20a-20c, 21]. Svara på frågorna: vem, vad, hur, varför, när och var. Speciellt varför. Förklä er till journalister eller studenter.
Beskrivning på objekten: äldre, oftasts finlandssvenska personer. För att bekräfta att objekten tillhör Spektrum skall man fråga vad deras bästa pünchenprestation är.
För att undvika misstankar hos objekten skall agenter roteras dagligen. I ordning från måndag till fredag skall följande agenter avsändas: agent Holmberg, agent Grönholm, agent Stubb , agent Holm , och agent Vuorijoki. Mer beskrivande direktiv finns i era personliga kuvert.
En kontaktperson är på plats varje dag. Hen kan dela användbara detaljer om tillfället. Individen kan hittas i sydöstra hörnet av lokalen och identifieras med kodfrasen ”Hur går det, Aslak?” Utseende: rufsig lappländare, dödligt charmig.
TOPPRIORITET: Informationspecialistgruppens fulla bemanning är reserverad för detta uppdrag.
Detta meddelande kommer att självförstöras om 120 sekunder.
I höstas lyssnade jag på en gästföreläsning om seismologisk forskning vid Helsingfors universitet. Jag närvarade mest på grund av att det hade kommit mejl om att det var väldigt få åhörare och jag hade ingenting bättre för mig. Efter en generell överblick av sitt ämne övergick föreläsaren, biträdande professor Gregor Hillers vid HU:s seismologiska institut, till Deep Heat.
Deep Heat må låta som en b-klassens hollywoodfilm från 80-talet med Jean-Claude van Damme men är egentligen någonting mycket mera lokalt och aktuellt.
Borrplatsen i Otnäs.
I Otnäs i Esbo har St1s geotermiska projekt, tidigare St1 Deep Heat, borrat Finlands djupaste hål. St1:s kraftverksprojekt kommer att utgöras av två stycken borrhål, varav det ena är färdigställt. Borrbrunnen når ned till 6400 meter i berggrunden. Sex kilometer är ett respektabelt djup men är ungefär endast hälften så djup som världsrekordet. “Kola Superdeep Borehole” på Kolahalvön är med sitt djup på 12’262 meter, det djupaste människan har nått ned i jordskorpan. Detta Sovjetiska projekt blev lagt på is i samband med unionens upplösning och har varit övergivet sedan dess.
Borrtornet vid Kola Super Deep Borehole på Kolahalvön. Tornet förstördes mellan 2007-2012.
Finland är
beläget ovanpå den Fennoskandiska urbergsskölden vars skorpa är i medeltal
ungefär 40 kilometer tjock. St1 har alltså borrat genom en dryg sjundedel av
jordskorpan under Otnäs. Vårt urberg är ett av de äldsta och geologiskt minst
aktiva i världen. Urberget under Esbo är ca 2 miljarder år gammalt och har
mycket liten seismisk aktivitet. Den aktivitet som finns är följderna av det
kilometer tjocka istäcke som låg över Finland under den senaste istiden.
Tvärsnitt av jordklotet. Borrningarna i Otnäs har bokstavligt talat endas skrapat på ytan med sina 6 kilometer.
Funktionsprincipen för projektet är grovt sett att pumpa ned vatten i ett av hålen. Vattnet strömmar sedan genom små sprickor i berggrunden, värms upp av den geotermiska värme som finns i berget och pumpas upp genom det andra hålet (se bilden nedan). Värmeväxlare används sedan för att ta tillvara energin. För att få vattnet att strömma mellan hålen pressar man ned vattnet genom det första hålet och spräcker berget. Vattenflödet i sprickorna observeras med hjälp av geofoner. På basis av denna “stimuleringsfas” fastställs den slutliga riktningen på det andra borrhålet.
Grov skiss över funktionsprincipen för projektet.
Vårt urbergs
karaktär bidrar med både för och nackdelar för detta projekt. Den minimala
seismiska aktiviteten medför att borrhålet inte är utsatt för jordbävningar och
stimuleringsskedet kan utföras utan större problem. Ett liknande projekt i
södra Tyskland var tvunget att avslutas på grund av att stimuleringsfasen
inducerade allt för kraftiga jordbävningar i området. Avsaknaden av aktivitet i
vår berggrund gör även att hålet måste vara djupare för att en tillräckligt
stor temperaturdifferens mellan ytan och bottnen ska nås. Finlands hårda
granitberggrund gjorde också att borrningen var mer tidskrävande.
Stimuleringsfasen
utfördes första gången våren 2019. Då inducerades jordbävningar som var
märkbara på markytan, 6 kilometer ovanför epicentrum. Många människor i Esbo
och Helsingfors kände av skakningar samt hörde mystiska ljud. Skalven hade som
högst en magnitud på 1,6-1,9. Seismologisk institutet har rekommenderat att
skalven inte får överskrida 2,1. St1 kan någorlunda kontrollera magnituden hos
jordbävningarna genom att minska på trycket på det injicerade vattnet. Dock inte
helt och hållet, skalven kan fortsätta även efter att pumpningen av vattnet har
upphört. Det är heller inte ännu klart ifall (relativt svaga) jordbävningar kommer
fortsätta att induceras då själva kraftverket tas i bruk.
Fram tills idag existerar det inte några egentliga protokoll för situationer med potentiella människoorsakade jordbävningar. St1 geotermiska projekt är det första i sitt slag i Finland och första gången i världen man borrat så här djupt i samband med liknande geotermiskt kraftverk. Hillers nämnde också att kraftverkets placering kan förorsaka problem. Vid både Aalto universitetet (som endast ligger ett stenkast bort) och vid Mejlans universitetssjukhus finns ytterst känslig mätutrustning som kan påverkas av även de svagaste jordbävningar. Värmeverket är beläget i tätbebyggelse och kan således påverka befolkning bosatt i området till en större grad än om t.ex. det skulle ha varit mera avlägset placerat.
I skrivande stund är det andra borrhålet påväg att nå sitt idealdjup på ca 6200 meter. I oktober detta år har St1 planerat att köra igång värmeverket.
I Grekland året 1900 begav ett fartyg från ön Symi till ön Antikhytera för utforskande dykning. På djupet av 45 meter log ett urgammalt romersk fartyg, som hade antagligen varit på väg mot Rom med ett lass byte. Utforskningen hade pågått över ett år då man upptäckte bland smycken och krukor ett förstenat kugghjul. Vad kugghjulet tillhörde kunde man bara spekulera om. Konsensusen var att kugghjulet var en del av en slags astrologisk manick. Hur manicken fungerade och vad den räknade förblev ett mysterium för sju decennie. Artefakten döptes enligt ön till Antikhyteramekanismen.
År 1974 publicerades en rapport på artefakten. Artefakten hade skannats med röntgenstrålning som avslöjde en inre mekanism. Två tusen år av korrosion hade lämnat delarna i dåligt skick. Man fick vänta ännu tills början av 2000-talet för framgång då man skannade mekanismen åter och fick klarare resultat.
Ett schema på mekanismen. Schemat baserar sig delvis på ”goda gissningar”, eftersom vissa delar fattas. Cirklarna representerar kugghjul vilka bildar en handdriven astronomisk manick.
Mekanismen visade sig vara en fantastiskt komplex astronomisk klocka. Den visar dagens datum, månens position (fas samt månförmörkelser) och olympiad (4 år), metoniska (~6939,5 dygn), callippiska (~27758 dygn), saros (~1646,3 dygn) samt exeligmos (19756 dygn) cyklarna. Mekanismen kunde även ta i beaktan månens elliptiska bana. Man tror också att mekanismen visade alla planeternas position med hjälp av liknande kugghjulsarrangemang. Mekanismer av liknande komplexitet skapades åter först över tusen år efteråt med introduktionen av medelålders ur.
En 3D-modell på mekanismens framsida. Olika astrologiska fenomen förutspås med fem olika visare.
En av mina favorit YouTubare, ClickSpring, beslöt sig att forska antikens slöjdteknologi medan han återskapade mekanismen. Ordet ”slöjdporr” beskriver kanalen bäst. Se introduktionen till hans Antikhytera-serie nedan.
Introduktion till hans pågående serie om Antikhyteramekanismen. Kanalens uppladdningstakt är ganska slö dock värt att vänta för i min åsikt.
