Etikettarkiv: Redaktionen testar

Redaktionen testar… och rymmer

Mild spoiler warning här i början. Läs på egen risk!

Denna vår testade redaktionen på escape room! Rummet i fråga var en Diamonds in danger, som är den första i en serie av escape rooms i EXITE.

Uppgiften var simpel: rymm från rummet. Detta är såklart inte så simpelt, speciellt när vi blev genast gripna av skurkar som satt oss fast i handbojor. Vi skickades in i rummet, fast i varandra som en kedja. I rummet blev den första spelaren, Robert, även handbojad fast på väggen. BEEP! Spelet började. De första 5 minuterna flög förbi som en blixt. Vi samla snabbt ihop alla ledtrådar och satt på med att lösa pusslen. Detta följde dock med frustration, då i 20 minuter gjorde vi väldigt få framsteg. Vi gav efter och valde att använda en bonus ledtråd nu, förrän det blev för sent.

Detta sparka igång flowen igen. Pusslen löstes en efter en. Med en annan bonus ledtråd använd och sex minuter kvar skyndade vi tillbaka till första rummet för att lösa det sista pusslet. Svettet rann ner för pannan, alla skrek i varandras öra och handen darrade. Click! Klockan stannade, och spelet var över. Eller det var vad vi trodde, vi hitta ju int den rätta vägen ut därefter…

Efteråt tog vi en gruppbild med diverse rekvisita från rummet. ”Tips fedora 🎩👌” – Waffe

I överlag tyckte vi om rummet. Redaktörerna kommenterar:

Lite kinky att börja med att bli fast i handbojor. Första akten tog en tid men sen körde vi på hårt igenom resten, som de intellektuella medborgare vi är! Det gjode dock ont att hamna svälja sin stolthet och be om hjälp i två skeden. Jag ger rummet en rating på 7/9. – Waffe

Hjärtslagen bultade, svettet rann ner för pannan. Kring rummet fanns undangömt fasansfulla föremål som pistoler, handgranater och klackskor. ”Det kan inte vara sant, hur kan vi ha blivit fastkedjade i en brottslingslya?” uttalade jag skräckslaget. Allt var dock OK, för det gick att spela Despacito på laserpianot. 10/10 – Robert

För mig var det andra gången jag testade på Escape room. Första gången spelade jag i en skrynklig källare i Pärnu tillsammans med familjen. Det fina med Escape room är att man får vara som ett barn igen men samtidigt använda sin erfarenhet och talang i logik och problemlösning. I det rummet vi spelade var vi dessutom handfängslade då vår timme började, vilket var extra spännande (hähä). Någonting som planerarna lyckas bra med är att de flesta problemen är sådana som kräver en passlig mängd arbete men som man nog lyckas kläcka med en gnutta logik och samarbete. Lösningarna är ofta även kreativa och ger en ”ahaa-upplevelse” då man lyckas ta sig vidare. Det här specifika rummet får vitsordet e/pi. – Simon

Innan vi gick till Escape roomen hade vi samlats i en närliggande bar och det var redan där som mitt äventyr började. Jag gick in i en mörk WC och vände mig om för att tända lampan när jag hörde ett ljud som fick mig att stelna av skräck. Ljudet av en person som unzippade sina byxor bakom mig! 🆘 Jag vände mig om, snabb som blixten, och såg… en tom vessa? Lättad över att min vessatur inte också blev en Escape room upplevelse så tittade jag runt mig och märkte att väggen mellan vessorna inte fortsatt ända upp till taket. Detta orsakade att man kunde höra andra i vessan breve. Efter det här fortsatte vi till escape roomen som var en betydligt mindre skrämmande men mera spännande upplevelse, 10/10.
 – Anders

Vi inledde vägvinnande och de kändes som om vi skulle vara ute på ögonblick. En uppgivenhetskänsla kom dock krypandes inom mig då vi inte hade gjort några större framsteg på nästan 20 minuter. Men efter ett hjälpande tips och en ”ahaa, just de” situation, forcerade vi de resterande delproblemen och avslutade på en helt respektabel tid. Rummet var intressant, det var stor variation på de ”nycklar” som vi sökte efter: sifferkombinationer, musikstycken, gömda knappar och självklart vanliga nycklar, för att nämna några. Ledtrådarna var av omväxlande karaktär och de flesta var riktigt finurliga. Det största misstaget jag gjorde var att lägga för mycket tid på att finkamma rummet efter fler ledtrådar istället för att fokusera på de som redan hade hittats. Det var en rolig och förvånansvärt stressad (men i positiv bemärkelse) upplevelse! – Sebbe

PS. Nedan är listat några andra alternativa teman förslagna för Redaktionen testar:
Sprit
Napalmrecept
Skitiga tatueringar
Dåliga livsbeslut
Sjukdomar
Könssjukdomar
Hungersnöd
Kommunism
Krig
PTSD
Vaping
Fortnite dansar


Redaktionens chilifest 2018

Den 9e april samlades redaktionen åter för testning.

I vår testades torkade Bhut jolokia chilin, a.k.a. Naga jolokia eller Ghost peppers. Dessa chilin är förfärligt starka och var certifierat  världens starkaste chili från 2007-2010. Styrkan av chilin mäts i en så kallad Scoville-skala. Scoville-skalan är proportionell med koncentrationen av kapsaicin, vilket orsakar den upplevda hettan av chilin. En jalapeño rankas kring 5 000 Scoville, en stark habanero rankas kring 100 000 – 300 000 och pepparsprej upp till 5 miljoner. Bhut jolokia chilin som starkast är omkring en miljon Scoville-enheter.

Ovan syns de torkade Bhut Jolokia halvorna.

Som förberedning köpte vi var sin mjölkprodukt för att skölja ner den fettlösliga kapsaicinen. Som en introduktion fick alla åt sig en ”mediumstark” spansk röd chili.  Redaktionen enades om att dessa chilin var extra milda och smakade som paprikor. Vi kryddade sedan chilina med diverse chilisåser för att piffa upp dem lite. Efter detta var det dags för grande finalen…

Vår idé var att äta en Bhut jolokia halva och sedan (försöka) recensera en film eller serie. Först efter recensionen fick recensenten ta åt sig sin munsköljande mjölkprodukt. För att få de torkade chilina ner för strupen tillsatt vi en tesked Devil’s Salad salsa.

Vi lottade om ordningen med hjälp av tärningskast. Frans blev utlottad som den första försökskaninen. Robert var andra och Sebbe valdes till tredje. Paul var fjärde i kön och till sist fick jag min tur. Nedan finns det bilder och redaktionens kommentarer om chilifesten.

Frans lyssnar på Pauls instruktioner före tagningen.

Redaktionen testar chili var verkligen inte min idé. Jag tål inte stark mat nästan alls, men å andra sidan så skall man väl alltid försöka och vara öppen mot nya upplevelser! Jag skulle recensera den första Star Wars filmen (alltså Star Wars – A New Hope, ifall någon inte visste), och trodde det skulle vara en lätt grej för jag har sett en flera gånger och kan handlingen “relativt”bra. Men detta var ju inte sant; jag var den första att testa vår chili och chilin vann mig helt 100-0. Det var länge sedan jag grät så mycket, men nu är det över :)”

– Frans

Robert är bestämd och redo att äta sin chili.

”Innan jag stoppade chilin i munnen hade jag inte egentligen tänkt på hur det skulle kännas. När jag sedan började recensera Star Wars Episode III: Revenge of the Sith förstod jag så småningom implikationerna av att inmundiga en Bhut Jolokia. Vätskor började flöda ut ur diverse hål i ansiktet och tungan kändes som om den satt fast i en skog av glödande järnspikar. Själva recensionen gick inte så bra, men åtminstone fick jag med Anakins och Obi Wans episka duell på planeten Mustafar, vars infernaliska hetta var det närmaste som kunde jämföras med upplevelsen i min mun.”

”10/10, would suffer again” – Robert

Bild på Sebbe strax efter hans recension. Frans sitter bakom med en ”Thousand Yard Stare”.

”Kryddstark mat är inte något som hör till min vardag. Jag har dock alltid trott att jag kan hantera kryddstark mat väl. Det visade sig vara fel. Helt fel. Jag försökte rescensera och återge handlingen i Pulp Fiction men jag kom inte längre än halvvägs innan jag kastade in handduken. Smärtan koncentrerade sig till en punkt längst bak i munhålan, och kändes som om ett vitglödgad knivblad pressades mot svalget. En liter yoghurt och en timme senare hade smärtan förflyttat sig ned till magen och där låg den och glödde resten av kvällen.”

”Aldrig mer.” – Sebbe

Paul ögar misstänksamt på sin chili-cocktail.

”Vi fruktade vad som var att komma, medan alla också verkade ivriga över att prova på något dumt (och kanske även en aning masokistiskt). Jag var fjärde i tur, så jag hann se hur andra redaktörer tog sig igenom det brinnande infernot förrän det blev min tur. Jag kryddade min chili med lite extra hotsauce för att försäkra en eldig upplevelse, och det var ju nog en upplevelse. Hjärtat började bulta hårdare, medan det blev svårare att prata. Recenserade kort filmen The Illusionist medan jag “njöt” av chilin. Slutliga värderingarna för min del blev 9/10 för filmen och 22/22 (lite för mycket) för chilin.”

– Paul

Till sist var det min tur. Ärligt talat så hade jag förväntat mig en mera smärtsam upplevelse. I början brände chilin förfärligt (speciellt när det började svida i näsan) men ganska strax efter det började lågorna dö ut. Jag recenserade den animerade tv-serien Avatar: The last airbender, och när jag kom till andra säsongen beslöt jag att ta en till chili, ifall den första råkade vara en svaging. Jag höll genomgången en aning kortare för de två sista säsongerna, fast jag tycker jag skulle ha klara av det en längre tid. Jag ger Avatar-serien en 4/4 och chilin en 8.3/9.

Vi filmade även allting, for science!  Här finns en kompilation av de bästa och värsta delarna av hela prövningen: https://www.youtube.com/watch?v=tu-WTqbqdn0

Tackar till Sonja Wikström för klippningen av chilifest-videon!

Waffe

PS. Om någon vill pröva på en likadan Bhut jolokia så kan ni kontakta mig!

Redaktionen festar! …och testar


Löste du vårt binära aprilskämt? Då blev du kanske lurad, för vi talade sanning! Här kommer den första artikeln för redaktionens temamånad. Temat för aprilmånad?

SPEL såklart!

hqdefault1.4 samlades redaktionen för att njuta av varandras sällskap i form av partyspel. I aprilskämtanda blev det istället en lämplig mängd svordomar och brutna vänskapsband då man förlorade mot de andra. Redaktionen tog åt sig alltså uppdraget att jämföra spel som lämpar sig för flera personer att spela, antingen vid ställen såsom Klubben och Kafferummet, eller hos en godtycklig spektrumit som äger nämnda spel. Pga tekniska problem begränsade sig redaktionen till att testa ett antal tv-spel till Nintendo Wii (ja, den där gamla konsolen där kontrollern är en sticka man viftar omkring med) och några kortspel som lämpar sig för X antal personer. Chipspåsar öppnades, drycker hälldes i glas och redaktionen satte igång med sitt hejdlösa uppdrag.

Mario Party 8
Festandet började med ett wii-spel, Mario Party 8. Spelet går ut på att 4 personer/lag går omkring ett virtuellt spelbräde, samlar mynt och stjärnor, samt spelar minispel mellan varje runda. Redaktionen testade spelet i 2-3 personers lag. Trots en del onödiga animationer som tog bort av speltiden, så konstaterades spelet vara ett roligt spel som så gott som vem som helst kan delta i. Spelet hade sina adrenalinhöjande stunder vid minispelen och fick spelarna att skratta då tärningskasten resulterade i bra och dåliga händelser. Spelet hade flera spelbräden och många minispel, så det kändes som att man väl kunde spela spelet igen en annan gång. Redaktionen kände också stor sympati för Yoshi, som spelades av datorn och förlorade totalt mot de andra spelarna. Spelet tog ca 1,5h, varefter redaktionen satte igång med nästa spel.

1000 Blank White Cards
… eller 50 blanka vita kort som det var i detta fall. Spelet där reglerna hittas på medan man spelar. 1000 Blank White Cards går ut på att det i början finns ett antal blanka kort som senare blir kort som används under spelets lopp. Redaktionen började genast med stor iver att skriva regler för spelet. När spelet började kändes det en aning slött, men bara alla blev vana med spelets gång så höjdes tempot. Redaktionen drog slutsatsen att spelet är superkul, men kräver likasinnat sällskap i.o.m. att reglerna hittas på av alla spelare. Spelet ansågs överlag vara mera bara för att ha kul och inte för att vinna de andra. Eftersom det alltid beroende på sällskapet skapas nya regler, så ansågs spelet ha bra möjligheter för att spelas pånytt. Förberedelserna tog 30min eftersom det inte fanns färdiga kort och spelet tog en dryg timme, varpå redaktionen fortsatte med kortspel.

Cards Against Humanity
Såsom det står på förpackningen, ”A Party Game for Horrible People”, så konstaterade redaktionen snabbt att spelet kräver förståelse för svart humor. För den som inte känner till spelet, så går spelet ut på att det finns svarta kort med en fråga eller en mening med tomma luckor, och vita kort med ord som används för att besvara frågorna och fylla luckorna. Frågorna och meningarna är vanligtvis relativt oskyldiga, men de vita korten förvränger detta lätt. Redaktionen hade bra förståelse för svart humor, så det skrattades mycket under spelets lopp. (Är vi alltså hemska människor? Antagligen.) Spelet ansågs vara ett bra spel enligt hela redaktionen, men en del hade spelat det flera gånger tidigare, så de konstaterade att spelet börjar kännas vid något skede en aning tråkigt eftersom det är samma frågor och svar om och om igen. Men detta efter att man faktiskt spelat spelet fler än tio gånger. (Är man då en superhemsk människa för att man fortfarande skrattar? Antagligen.) Efter spelet var det matdags och redaktionen gjorde sig färdig för att ännu testa några spel till på wiin.

Mario Kart Wii
Sköldpaddor är sympatiska kräldjur som rör sig i allmänhet långsamt, men kan göra blixtsnabba rörelser med sitt huvud för att fånga byte eller försvara sig. Dessa sympatiska djur kommer möjligtvis att påminna en om den gången i Mario Kart då man nästan var i mål först, men blev träffad av ett sköldpaddsskal och blev därmed sist i racet. Mario Kart Wii fortsätter med att vara lika frustrerande och belönande som sina förfäder. Det är alltså frågan om ett racingspel, där olika föremål kan användas som vapen för att ta sig förbi spelarna framför sig, eller bara göra det jobbigare för spelarna bakom sig. 080RedShell_1280wSpelet ansågs enligt redaktionen vara ett roligt spel, men ”helt ospelbart” (inte påriktigt, vem som helst kan spela det), ty vänskapsband bryts lätt. Spelet krävde att alla spelare först lärde sig hur man styr bilen, och ansågs därmed enligt redaktionen vara svårare än de andra spelen hittills. Spelet höjde på adrenalinet och var mer intensivt, så därmed koncentrerade alla sig mer på att spela än på att kommunicera med varandra, vilket ansågs vara ett litet minus för spelet. Efter ett par banor förflyttade sig redaktionen snabbt till följande spel.

Super Smash Bros. Brawl
Från att köra ikapp till att slåss mot varandra, SSBB lät redaktionen välja sina favoriter(?) från ett sortiment av Nintendo-karaktärer, som sedan sattes för att slåss mot varandra. Liksom Mario Kart, så krävde spelet att spelarna tar en stund för att sätta sig in i spelets kontroller för att förstå hur man spelar. Spelet ansågs vara roligt och inte riktigt lika intensivt som Mario Kart. Spelarna kunde däremot välja att sätta mindre tid på att lära sig de olika manövrarna en karaktär kan göra för att istället snabbt lära sig något som är effektivt och sedan använda samma manöver om och om igen. Beteende av detta slag orsakade dock några dömande blickar från medspelarna, så alla i redaktionen satte lite tid på att lära sig spela. Spelet hade ett stort sortiment av karaktärer och banor, så det konstaterades att spelet väl kunde spelas fler gånger i framtiden.

Efter en tung dag av mycket roligheter var det dags för redaktionen att sätta ett stopp på spelandet. Spelen diskuterades, pizzarester åts upp och folk återvände till sina egna redaktionslösa liv. Favoriterna röstades fram och spelen rangordnades på följande vis:


1. 1000 Blank White Cards
2. Cards Against Humanity
3. Mario Party
4. Super Smash Bros. Brawl
5. Mario Kart Wii

Ta och prova dessa spel om du ännu inte gjort det! Vi hade åtminstone en superkul dag!

-Palle