Etikettarkiv: Redaktionen testar

Redaktionens chilifest 2018

Den 9e april samlades redaktionen åter för testning.

I vår testades torkade Bhut jolokia chilin, a.k.a. Naga jolokia eller Ghost peppers. Dessa chilin är förfärligt starka och var certifierat  världens starkaste chili från 2007-2010. Styrkan av chilin mäts i en så kallad Scoville-skala. Scoville-skalan är proportionell med koncentrationen av kapsaicin, vilket orsakar den upplevda hettan av chilin. En jalapeño rankas kring 5 000 Scoville, en stark habanero rankas kring 100 000 – 300 000 och pepparsprej upp till 5 miljoner. Bhut jolokia chilin som starkast är omkring en miljon Scoville-enheter.

Ovan syns de torkade Bhut Jolokia halvorna.

Som förberedning köpte vi var sin mjölkprodukt för att skölja ner den fettlösliga kapsaicinen. Som en introduktion fick alla åt sig en ”mediumstark” spansk röd chili.  Redaktionen enades om att dessa chilin var extra milda och smakade som paprikor. Vi kryddade sedan chilina med diverse chilisåser för att piffa upp dem lite. Efter detta var det dags för grande finalen…

Vår idé var att äta en Bhut jolokia halva och sedan (försöka) recensera en film eller serie. Först efter recensionen fick recensenten ta åt sig sin munsköljande mjölkprodukt. För att få de torkade chilina ner för strupen tillsatt vi en tesked Devil’s Salad salsa.

Vi lottade om ordningen med hjälp av tärningskast. Frans blev utlottad som den första försökskaninen. Robert var andra och Sebbe valdes till tredje. Paul var fjärde i kön och till sist fick jag min tur. Nedan finns det bilder och redaktionens kommentarer om chilifesten.

Frans lyssnar på Pauls instruktioner före tagningen.

Redaktionen testar chili var verkligen inte min idé. Jag tål inte stark mat nästan alls, men å andra sidan så skall man väl alltid försöka och vara öppen mot nya upplevelser! Jag skulle recensera den första Star Wars filmen (alltså Star Wars – A New Hope, ifall någon inte visste), och trodde det skulle vara en lätt grej för jag har sett en flera gånger och kan handlingen “relativt”bra. Men detta var ju inte sant; jag var den första att testa vår chili och chilin vann mig helt 100-0. Det var länge sedan jag grät så mycket, men nu är det över :)”

– Frans

Robert är bestämd och redo att äta sin chili.

”Innan jag stoppade chilin i munnen hade jag inte egentligen tänkt på hur det skulle kännas. När jag sedan började recensera Star Wars Episode III: Revenge of the Sith förstod jag så småningom implikationerna av att inmundiga en Bhut Jolokia. Vätskor började flöda ut ur diverse hål i ansiktet och tungan kändes som om den satt fast i en skog av glödande järnspikar. Själva recensionen gick inte så bra, men åtminstone fick jag med Anakins och Obi Wans episka duell på planeten Mustafar, vars infernaliska hetta var det närmaste som kunde jämföras med upplevelsen i min mun.”

”10/10, would suffer again” – Robert

Bild på Sebbe strax efter hans recension. Frans sitter bakom med en ”Thousand Yard Stare”.

”Kryddstark mat är inte något som hör till min vardag. Jag har dock alltid trott att jag kan hantera kryddstark mat väl. Det visade sig vara fel. Helt fel. Jag försökte rescensera och återge handlingen i Pulp Fiction men jag kom inte längre än halvvägs innan jag kastade in handduken. Smärtan koncentrerade sig till en punkt längst bak i munhålan, och kändes som om ett vitglödgad knivblad pressades mot svalget. En liter yoghurt och en timme senare hade smärtan förflyttat sig ned till magen och där låg den och glödde resten av kvällen.”

”Aldrig mer.” – Sebbe

Paul ögar misstänksamt på sin chili-cocktail.

”Vi fruktade vad som var att komma, medan alla också verkade ivriga över att prova på något dumt (och kanske även en aning masokistiskt). Jag var fjärde i tur, så jag hann se hur andra redaktörer tog sig igenom det brinnande infernot förrän det blev min tur. Jag kryddade min chili med lite extra hotsauce för att försäkra en eldig upplevelse, och det var ju nog en upplevelse. Hjärtat började bulta hårdare, medan det blev svårare att prata. Recenserade kort filmen The Illusionist medan jag “njöt” av chilin. Slutliga värderingarna för min del blev 9/10 för filmen och 22/22 (lite för mycket) för chilin.”

– Paul

Till sist var det min tur. Ärligt talat så hade jag förväntat mig en mera smärtsam upplevelse. I början brände chilin förfärligt (speciellt när det började svida i näsan) men ganska strax efter det började lågorna dö ut. Jag recenserade den animerade tv-serien Avatar: The last airbender, och när jag kom till andra säsongen beslöt jag att ta en till chili, ifall den första råkade vara en svaging. Jag höll genomgången en aning kortare för de två sista säsongerna, fast jag tycker jag skulle ha klara av det en längre tid. Jag ger Avatar-serien en 4/4 och chilin en 8.3/9.

Vi filmade även allting, for science!  Här finns en kompilation av de bästa och värsta delarna av hela prövningen: https://www.youtube.com/watch?v=tu-WTqbqdn0

Tackar till Sonja Wikström för klippningen av chilifest-videon!

Waffe

PS. Om någon vill pröva på en likadan Bhut jolokia så kan ni kontakta mig!

Redaktionen festar! …och testar


Löste du vårt binära aprilskämt? Då blev du kanske lurad, för vi talade sanning! Här kommer den första artikeln för redaktionens temamånad. Temat för aprilmånad?

SPEL såklart!

hqdefault1.4 samlades redaktionen för att njuta av varandras sällskap i form av partyspel. I aprilskämtanda blev det istället en lämplig mängd svordomar och brutna vänskapsband då man förlorade mot de andra. Redaktionen tog åt sig alltså uppdraget att jämföra spel som lämpar sig för flera personer att spela, antingen vid ställen såsom Klubben och Kafferummet, eller hos en godtycklig spektrumit som äger nämnda spel. Pga tekniska problem begränsade sig redaktionen till att testa ett antal tv-spel till Nintendo Wii (ja, den där gamla konsolen där kontrollern är en sticka man viftar omkring med) och några kortspel som lämpar sig för X antal personer. Chipspåsar öppnades, drycker hälldes i glas och redaktionen satte igång med sitt hejdlösa uppdrag.

Mario Party 8
Festandet började med ett wii-spel, Mario Party 8. Spelet går ut på att 4 personer/lag går omkring ett virtuellt spelbräde, samlar mynt och stjärnor, samt spelar minispel mellan varje runda. Redaktionen testade spelet i 2-3 personers lag. Trots en del onödiga animationer som tog bort av speltiden, så konstaterades spelet vara ett roligt spel som så gott som vem som helst kan delta i. Spelet hade sina adrenalinhöjande stunder vid minispelen och fick spelarna att skratta då tärningskasten resulterade i bra och dåliga händelser. Spelet hade flera spelbräden och många minispel, så det kändes som att man väl kunde spela spelet igen en annan gång. Redaktionen kände också stor sympati för Yoshi, som spelades av datorn och förlorade totalt mot de andra spelarna. Spelet tog ca 1,5h, varefter redaktionen satte igång med nästa spel.

1000 Blank White Cards
… eller 50 blanka vita kort som det var i detta fall. Spelet där reglerna hittas på medan man spelar. 1000 Blank White Cards går ut på att det i början finns ett antal blanka kort som senare blir kort som används under spelets lopp. Redaktionen började genast med stor iver att skriva regler för spelet. När spelet började kändes det en aning slött, men bara alla blev vana med spelets gång så höjdes tempot. Redaktionen drog slutsatsen att spelet är superkul, men kräver likasinnat sällskap i.o.m. att reglerna hittas på av alla spelare. Spelet ansågs överlag vara mera bara för att ha kul och inte för att vinna de andra. Eftersom det alltid beroende på sällskapet skapas nya regler, så ansågs spelet ha bra möjligheter för att spelas pånytt. Förberedelserna tog 30min eftersom det inte fanns färdiga kort och spelet tog en dryg timme, varpå redaktionen fortsatte med kortspel.

Cards Against Humanity
Såsom det står på förpackningen, ”A Party Game for Horrible People”, så konstaterade redaktionen snabbt att spelet kräver förståelse för svart humor. För den som inte känner till spelet, så går spelet ut på att det finns svarta kort med en fråga eller en mening med tomma luckor, och vita kort med ord som används för att besvara frågorna och fylla luckorna. Frågorna och meningarna är vanligtvis relativt oskyldiga, men de vita korten förvränger detta lätt. Redaktionen hade bra förståelse för svart humor, så det skrattades mycket under spelets lopp. (Är vi alltså hemska människor? Antagligen.) Spelet ansågs vara ett bra spel enligt hela redaktionen, men en del hade spelat det flera gånger tidigare, så de konstaterade att spelet börjar kännas vid något skede en aning tråkigt eftersom det är samma frågor och svar om och om igen. Men detta efter att man faktiskt spelat spelet fler än tio gånger. (Är man då en superhemsk människa för att man fortfarande skrattar? Antagligen.) Efter spelet var det matdags och redaktionen gjorde sig färdig för att ännu testa några spel till på wiin.

Mario Kart Wii
Sköldpaddor är sympatiska kräldjur som rör sig i allmänhet långsamt, men kan göra blixtsnabba rörelser med sitt huvud för att fånga byte eller försvara sig. Dessa sympatiska djur kommer möjligtvis att påminna en om den gången i Mario Kart då man nästan var i mål först, men blev träffad av ett sköldpaddsskal och blev därmed sist i racet. Mario Kart Wii fortsätter med att vara lika frustrerande och belönande som sina förfäder. Det är alltså frågan om ett racingspel, där olika föremål kan användas som vapen för att ta sig förbi spelarna framför sig, eller bara göra det jobbigare för spelarna bakom sig. 080RedShell_1280wSpelet ansågs enligt redaktionen vara ett roligt spel, men ”helt ospelbart” (inte påriktigt, vem som helst kan spela det), ty vänskapsband bryts lätt. Spelet krävde att alla spelare först lärde sig hur man styr bilen, och ansågs därmed enligt redaktionen vara svårare än de andra spelen hittills. Spelet höjde på adrenalinet och var mer intensivt, så därmed koncentrerade alla sig mer på att spela än på att kommunicera med varandra, vilket ansågs vara ett litet minus för spelet. Efter ett par banor förflyttade sig redaktionen snabbt till följande spel.

Super Smash Bros. Brawl
Från att köra ikapp till att slåss mot varandra, SSBB lät redaktionen välja sina favoriter(?) från ett sortiment av Nintendo-karaktärer, som sedan sattes för att slåss mot varandra. Liksom Mario Kart, så krävde spelet att spelarna tar en stund för att sätta sig in i spelets kontroller för att förstå hur man spelar. Spelet ansågs vara roligt och inte riktigt lika intensivt som Mario Kart. Spelarna kunde däremot välja att sätta mindre tid på att lära sig de olika manövrarna en karaktär kan göra för att istället snabbt lära sig något som är effektivt och sedan använda samma manöver om och om igen. Beteende av detta slag orsakade dock några dömande blickar från medspelarna, så alla i redaktionen satte lite tid på att lära sig spela. Spelet hade ett stort sortiment av karaktärer och banor, så det konstaterades att spelet väl kunde spelas fler gånger i framtiden.

Efter en tung dag av mycket roligheter var det dags för redaktionen att sätta ett stopp på spelandet. Spelen diskuterades, pizzarester åts upp och folk återvände till sina egna redaktionslösa liv. Favoriterna röstades fram och spelen rangordnades på följande vis:


1. 1000 Blank White Cards
2. Cards Against Humanity
3. Mario Party
4. Super Smash Bros. Brawl
5. Mario Kart Wii

Ta och prova dessa spel om du ännu inte gjort det! Vi hade åtminstone en superkul dag!

-Palle

Redaktören testar: Stadsdelar

I mitt totala misslyckande att producera en text om vetenskap, Spektrum, eller överhuvudtaget något annat av intresse så skriver jag istället om en hobby jag har: Att ”upptäcka” nya stadsdelar och förorter jag aldrig besökt förr. Ja, detta kräver möjligen en liten förklaring först.

Under min tid i militären hade jag en slags överenskommelse med mig själv att jag skulle spendera varannan permission (om ingen listig jävel hittade på att jag hade något viktigare att göra) i Helsingfors och varannan i barndomshemmet i Kouvola. Med detta arrangemang stöter man på H-forshelgarna förvånansvärt ofta på det faktum att man faktiskt inte vet om det finns något på gång, eftersom man knappt kunde befinna sig längre bort från studielivets rytm och ritualer. Så dök alltså denna idé upp på mitt första eller andra tråkiga veckoslut: ”Jag borde besöka Malmgårdstoppen, som den där litauiska mannen i H-trappan berättade om! Och sen kan jag typ gå tillbaka!” Det gjorde jag också, och samtidigt gav jag upphov till bl.a. dessa fina bilder:

malmgard1

malmgard2

Och så började min karriär som amatörförortsfotograf. Sedan dess har jag, alltid då jag råkat ha en tom helg på mig, sett till att besöka en ny del av Helsingfors jag inte varit i förr, gå omkring ett par timmar, och ta så många intressanta bilder jag kan.

Och nu presenterar jag alltså min personliga Fem i topp: Stadsdelar i Helsingfors. För varje stadsdel på listan får ni dessutom en chans att förtjäna obetydande pluspoäng, genom att gissa vilket ställe det är frågan om redan före ni ser texten!

berghall1 berghall2

 

  1. Berghäll

Det finns omkring 80 själ att älska Berghäll, och de flesta av dem har utskänkningsrätt  serveringstillstånd. Nu talar jag dock om en aspekt av Berghäll som man sällan lägger märke till, åtminstone om man är där mitt på natten, i gott sällskap, möjligen efter att ha tagit ett eller annat stop: Det finns faktiskt ett flertal fina utsikter utströdda bland Berghälls kulliga gator. Mer specifikt menar jag området kring Torkelsbacken, som är huvudskälet varför jag valt att lägga Berghäll på listan. Det finns få bostadsgator i Helsingfors som är skönare än Adolfsgatan och Franzénsgatan.

 

hoplax1 hoplax2

 

  1. Hoplax

Man behöver inte vara någon geografiexpert för att märka hur ojämn jorden som Helsingfors är byggd på egentligen är; en backe här, en dal där, kvarlevor från en bortsprängd bergsklippa där borta… Vart man en tittar så ser man vågor i marken, slagfält där den nyländska kusten kämpat för sin tillvaro mot Östersjön. Då man försöker sig på stadsplanering på ett sådant ställe, kan dessa höjdskillnader utgöra ett stort hinder, men de kan också skapa en möjlighet för konstverk. Ett sådant konstverk finner man i närområdet kring Hoplax station.

 

kvarnbacken1 kvarnbacken2 kvarnbacken3

 

  1. Kvarnbäcken

Vill man uppleva staden Helsingfors i ett nötskal så finns det knappast något bättre ställe för det än Kvarnbäcken. Något som karakteriserar staden, enligt mitt tycke, är nämligen det faktum att staden uppstått och vuxit väldigt snabbt, och dessutom i ett land med liten befolkning. Speciellt då man beger sig utanför det centrala näset så börjar det synas att det i stadsplaneringen aldrig verkar ha funnits en enda stor plan som använts i bygget. Istället verkar förorterna ha uppstått en efter en, i sin egen takt, och förvånansvärt oberoende av varandra. Ingenstans är detta synligare än i Kvarnbäcken, en stadsdel som helt enkelt vägrar att bestämma sig om den vill vara en klassisk betongförort, en villaförort, eller en postindustriell tegelstad. Det bästa exemplet på detta finner man då man går nedför den västra sidan av Kvarnbäcksvägen, från norr till söder, då har man för hela vägen höghus till vänster och villor till höger. Och värst av allt så finner man sig i ett kvarter av trähus då man går tillräckligt långt! På den östra sidan, däremot, ser man att Kvarnbäcksvägen verkar bilda en slags ring, där det på insidan bara finns höghus och det på utsidan finns allt möjligt annat, inklusive Ring I och tunnelbanespåren, som effektivt isolerar Kvarnbäcken från resten av Östra Helsingfors. Om inget annat så är det en påminnelse av att Helsingfors till strukturen faktiskt är en ren utstickare bland europeiska miljonstäder.

 

herrgardsforsen1 herrgardsforsen2 herrgardsforsen3

 

  1. Herrgårdsforsen

Herrgårdsforsen ligger i Vanda, och utan tvekan finns det någon som förargar sig över det faktum att den finns på listan. Däremot anser jag att ett så unikt litet kvarter förtjänar att bli nämnt, speciellt med tanke på att Vanda verkar ha en nästan förarglig brist på distinkta stadsdelar, och består i stället mycket långt av en mängd liknande bostadskvarter och förortscentrum som liksom flyter in i varandra. Herrgårdsforsen, däremot, pryder sig med att skiljas från omgivningen. Alla husen i stadsdelen är byggda i samma stil: Typiskt skandinaviska pastellfärgade höghus, med enstaka inslag av rött tegel på marknivå. Dessutom har husens höjd och bredd väldig variation sinsemellan. För övrigt är Herrgårdsforsen en upplevelse, som hellre bör ses än beskrivas.

 

haga1 haga2 haga3 haga4

 

  1. Haga

Redan inom den första minuten som jag började utforska Haga så kändes det bekant på något sätt. Först en kittlande tanke om att jag sett något liknande någonstans, någon gång, och sedan ett ord som plötsligt dyker upp, och liksom då man äntligen förstår hur det egentligen är man löser räkneuppgiften, så har jag då hittat ett koncept att köra igenom, ända tills jag hittat en förklaring till varje gata och varje synvinkel. Det ordet är Sverige, och det är det som jag personligen bäst associerar Haga med. Först och främst har vi de pastellfärgade flervåningshusen. Sådana finns det överallt, inte bara Sverige, utan också i Norge och Danmark. För mig, däremot, kommer den sortens hus alltid att påminna om stadsdelen Haga (också) i Norrköping, som ligger mitt emellan centrum och höghuset där mina farföräldrar bor. För det andra så har vi innergårdarna mellan dessa hus. Liknande innergårdar har jag sett i Vanda, men det är något med stilen som är olika. Det är bara då innergårdarna är gröna som de ”räknas”. För det tredje så har vi den långa kurvande vägen Ilkantie, som för någon orsak påminner mig om den liknande Värtavägen, som man bara får uppleva om man är tokig nog att gå hela vägen till Stockholm centrum från Siljaterminalen i Värtahamnen. Och för det fjärde så har vi de två rondellerna som utgör kärnan av stadsdelen. Rondellerna är kanske en av de märkvärdigaste sakerna som skiljer svensk stadsplanering från finsk.

Nu kanske det lönar sig att backa lite. Det är inte själva landet Sverige som Haga påminner mig om. Det är snarare känslan att besöka sitt alternativa hemland. Det går att likna med känslan att komma hem, en känsla som egentligen inte behöver vara bundet till någon fysisk plats. Men till saken. För förutom att Haga påminner mig om något personligt så är det också ett jädrans fint ställe. Det behöver inte vara den bästa delen av staden, men det är absolut min personliga etta.

Så det var det, alltså. Förutom att denna egendomliga hobby har visat mig nya delar av Helsingfors, så har det även lärt mig intressanta saker om associationer vi har med arkitektur och stadsplanering. Jag kan bara hoppas att åtminstone en del av det har kommit fram.

 

-Lauri