Etikettarkiv: Berättelse

Minne: Kapitel 4

Linda stod framför dörren och väntade, nervöst men målmedvetet. Först några sekunder, sedan tiotals sekunder, till sist en minut. Hon tyckte sig ha hört några skyndsamma fotsteg innanför, men kanske det var bara vad hon ville höra?

”Robben, är du inte hemma?” Efter det tredje ropet gav Linda slutligen upp och började söka sig mot trappan. Antagligen var Robben inte på plats, men den bittra baktanken var att han nu plötsligt försökte undvika henne. Linda suckade och drog fram sin telefon, och i det ögonblicket slog dörren upp bakom henne.

Robbens lägenhet var liten men hemtrevlig. På bokhyllan stod en imponerande samling vinflaskor, medan själva böckerna som de ersatte låg på golvet nedanför i en prydlig stapel. Rummet var välstädat, men fastän fönstret stod vidöppet luktade rummet något fränt. Uppenbart en följd av för ivrigt festande de senaste dagarna.

”Förlåt att jag lät dig vänta så länge! Här var lite väl skräpigt och jag förväntar mig oftast inte besök den här tiden.” Robben såg onaturligt nervös ut då han talade. Linda flinade och försäkrade honom att det inte gjorde nåt, hur oförberedd han än var. Kvällen fortsatte med snack om studier, fester, mat, politik och allt annat mellan himmel och jord. Då de bestämde sig för att se på en live stand-up-komedi på nätet gick Robben fram till kylen och tog ut ett par kalla tölkar. ”Jag gissade att du inte druckit tillräckligt ännu” skrattade Linda. Kanske kvällen skulle gå som hon tänkt sig…

* * *

I sina tankar hade Robben bara två målsättningar. För det första, bete sig normalt för att inte skrämma bort Linda. För det andra, ta reda på hur han råkat i den förvirrande situation han var i. Innan Linda smällt honom på kinden efter sitzen hade Robben slocknat och upplevt en konstig krabbisfylld morgon där han vaknat på labbet i Physicum. Men det kunde inte ha varit en dröm: upplevelsen var alldeles för verklig, som om den skett igår. Dessutom måste idag vara dagen efter sitzen, med tanke på Felix kommentar efter föreläsningen. Så om Robben verkligen upplevt händelser i icke-kronologisk ordning och morgonen på labbet verkligen sker, kunde det vara klockan 07:31 imorgon?

”Hahahahahaha!” Linda skrattade högljutt åt skämten från live-showen. Hon visade sig vara en snabb drickare, då hennes hand redan för fjärde gången var tom. Robben bjöd på en till och Linda tackade glatt ”Ja!” med ett leende.  På vägen till kylen ställde han in klockan på 07:29 och återvände sedan vinglande med två iskalla cider. Live-showen fortsatte och Robben skrattade hjärtligt med, fast hans tankar låg helt annanstans.

Då slog det honom. Det fanns en minneslucka i det förflutna han inte personligen upplevt. Det var timmen från att Robben beslöt sig gå hem från festen, tills Linda smällt honom på kinden vid WC-dörren, varemellan han uppenbarligen hade beerpongat och tagit pünschen. Där måste hela galenskapen ha börjat. Robben bad Linda att åter visa honom videon av pünschenprestationen.

Huvudet började vingla mer än vanligt. På videon, fast den var filmad utan blixt, syntes en person Robben aldrig sett förut. Det var ju i och för sig inget konstigt, i synnerhet för en kampussitz, men i handen höll han något alldeles för välbekant: ett bananformat föremål.
”Mår du bra Robben? Din panna är ju dränkt i svett”. Robben svängde sitt ansikte mot Lindas och rös. Till skillnad från rösten såg Lindas ansikte inte alls oroat ut.

”Jag mår lite illa”, uttalade Robben och vinglade sig mot fönstret. Passligt nog lyckades han kasta upp mot gatan nedanför, där lyckligtvis ingen person råkade stå under. Robben var inte längre förvirrad. Han var rädd. Linda var ju precis lika mycket en främling som personen på videon och hon hade också en hand i Robbens konstiga öde. Om hans hoppande från en tidpunkt till en annan orsakades av gelébananen eller ett norrskenslikt ljus, varför hade Lindas smäll på kinden samma effekt? Robben beslöt sig för att konfrontera Linda direkt om saken. Men först tog han ett djupt andetag och vände blicken mot gatan…

Blodet frös till is. Tiden stod stilla. En helt obegriplig serie av händelser satte igång. Vid sidan om gatan såg Robben sig själv, gående från Majstranden upp mot Gumtäkt. Bakom sig hörde han ett mekaniskt klang och ett hummande ljud. Robben svängde sig om. Linda stod vid mikrovågsugnen och genom luckan lyste ett gröngult ljus. Under bordet stod fem oöppnade ciderburkar.

Ljuset tilltog och det sista Robben såg innan han kollapsade på golvet var Lindas uttryckslösa min, stirrande djupt in i Robbens ögon.

Minne: Kapitel 3

Pipipipi pipipipi!

Alarmet skrek till ett par timmar senare och Robben vaknade till, överraskad över hur väl han mådde med tanke på gårdagens prestationer. Med några snabba ryck reste han sig ur sängen och ångrade gesten med det samma. En dånande huvudvärk och ett abrupt illamående slog till honom som om världsmästaren i kulstötning hade slängt ett klot i pannan på honom. Robben vinglade sig kvickt mot toaletten.

En dryg timme senare befann sig Robben på föreläsningen. Föreläsaren blängde surt på honom då han kom in i salen en kvart försenad. Robben tog sig snabbt  till första lediga plats och tog fram sitt anteckningsmaterial för att åtminstone se aktiv ut, medan han satte sina armar i kors på bordet och lutade sig mot dem. ”Fan också”, mumlade han för sig själv då huvudvärken fortsättningsvis dånade. En konstig känsla gnagade på honom då han funderade på gårdagen. Föreläsaren fortsatte med sin monotona monolog och så småningom började tröttheten övervinna Robben än en gång.

”Robben, Robben, Robben… Var gårdagen för mycket för dig?” Robben kände igen den mörka och gosiga rösten. Han hajade till och uppfattade snabbt att så gott som alla studerande redan lämnat salen. Framför honom stod hans kurskamrat Felix, som såg riktigt pigg och glad ut. Smilet kändes nästan en aning uppretande för Robben, som fortfarande led av sin huvudvärk. ”Bierjunge”, svarade Robben medan han tvingade fram ett leende.

Dagen fortsatte efter föreläsningen såsom vilken studiedag som helst. Huvudvärken och illamåendet försvann fort och Robben tackade sina gener som räddat honom från världshistoriens kraftigaste baksmälla. Han åt lunch med Felix, samt ett antal andra spektrumiter, och spenderade efteråt sin tid i kafferummet då han inte var på föreläsning. Då dagens föreläsningar tagit slut och Robben förlorat med Olle i pidro -113 – 70 var det dags att ta sig hem.

Väl hemma slängde Robben av sig ryggsäcken och kastade sig i sängen där han grävde fram sin telefon. Med några kvicka handrörelser öppnade han WhatsApp. ”Något bra med gårdagen ändå”, sade han för sig själv då han öppnade en ny chatt till Linda och log. Han började knappa in ett meddelande, men blev distraherad då han hörde röster från korridoren utanför hans lägenhet. En stund senare ringde dörrklockan till hans lägenhet. Robben sneglade mot dörren och drog sig upp ur sängen. ”Robben, är du hemma?” En bekant tjejröst hördes från andra sidan dörren. Robben skyndade sig mot dörren för att öppna den, men frös till med handen på låset då hans ögon nu riktade sig mot mikrovågsugnen. Luckan var öppen och inuti låg en grön geléklump med formen av en banan, i samma ställning som bananen han lagt i mikrovågsugnen.

Robben backade långsamt från dörren med tysta steg. Nu klickade det för honom vad den konstiga känslan var som han haft under dagen. På något vis hade han de senaste dagarna upplevt händelserna i en icke-kronologisk ordning. ”Baksmällan borde ha varit igår, inte idag” viskade han för sig själv. Två bankningar hördes på dörren. ”Robben, är du där?”, frågade samma röst han hört under natten då han vandrat tillbaka till sin lägenhet. Robben kände sig kallsvettig. Bland de aktiva spektrumiterna fanns det ingen matematiker vid namnet Linda…

Minne: Kapitel 2

Direkt Robben tror sig trycka på strömbrytaren känner han en kraftig smäll på kinden och han kvicknar till. Under en kort stund är han igen borttappad och förbryllad, men efter ett par minuter börjar pusselbitarna äntligen falla ihop. Smällen på kinden fick han av Linda, en ung matematiker, som väckt honom och nu berättar vad Robben gjort den senaste timmen.

Robben hade tydligen aldrig gått hem efter den sista beerpongen, utan efter att ha vunnit spelet mot gamylerna John och Mathias hade han ännu svept ett fullt stop öl och meddelat med hög röst att ”jag tror jag borde gå hem nu”. Enligt Linda var detta uppenbarligen stunden då Robben tappat sitt minne och började yra omkring på Alina-salen värre än Spektrums normala fyllehund Olle.

Robben hade, istället för att ta rocken och gå hem, börjat vingla sig mot kökets frys och letat fram en iskall flaska punsch. Han hade bestämt sig för att en pünschen skulle förgylla kvällen och fick Olle övertalat om att detta faktiskt stämmer. John och Mathias fungerade som domare och som nyfiken gulis hade Linda tagit fram sin telefon och filmat hela prestationen, och visade den till Robben som nu var övertygad om att pünschen inte hade varit en bra idé. Olle och Robben var supertaggade på pünschen och hade före starten meddelat med väldigt berusad röst: ”full power framåt, inget kan stoppa oss”. Linda, som hade en ny telefon och inte ännu fullständigt bemästrade den, hade glömt blixten på då hon filmade vilket hade förbryllat både Robben och Olle.

Efter att Robben slickat den sista punschen från tallriken och domarna meddelat att prestationen var underkänd pga för mycket spill, hade Robben fallit ner på golvet och slocknat. Robben vaknade efter en dryga 10 minuter och började mumla något om att han har en föreläsning nästa dag klockan åtta och borde komma ihåg att lägga alarmet på så att han inte sover hela morgonen. Linda hade då hjälpt Robben att ställa in hans alarm på klockan till 07:30 (vilket borde räcka så att han hinner från Majstranden till Gumtäkt på morgonen), men Robben hade som princip att alltid ha ett primtal som minutvärdet på sin väckning, så Linda ställde klockan in på 07:31 så att Robben var nöjd. Nu började Robben vingla sig mot vessan, en del krypandes och en del på två ben. På vägen till vessan hade Robben knuffat Spektrums vice-ordförande Albert som redan börjat moppa golvet och spytt i vattenämbaret som Albert använt till moppandet. När Robben äntligen kommit fram till vessadörren försökte han våldsamt knuffa sig genom dörren tills han lyckades dra i dörren och den öppnades. Då hade Robben blivit stående i dörröppningen med en tom blick mot väggen. Nu hade Linda fått nog av Robbens yrande och gett honom en klapp på kinden för att få honom tillbaka till denna verklighet.

Linda, som också bodde i Majstanden, bestämde sig för att hjälpa Robben hem, klockan var ju redan fyra på natten och Robben verkade inte vara i skick att hitta hem på egen hand. De tog flygfältsbussen och steg av i Vallgård och gick tillsammans mot Arabia. Robben hade nyktrat till lite grann och medan de gick började Linda och Robben tala om allt mellan himmel och jord. Linda märkte att Robben egentligen var ganska trevlig och smart trots kvällens X antal öl. De växlade telefonnummer utanför Robbens hemdörr där han bad om ursäkt och tackade Linda för en trevlig och förvirrande kväll. Robben steg in, märkte att han hade väckning om knappa två timmar och ramlade i sin säng och somnade direkt.