Minne: Prolog

På papper lät Kampussitzen som en bra idé. Träffa nya människor, få några nya vänner och ta kvällen en aning lugnare. De blyga blickarna och sångavbrutna small talken var karakteristiska för en långsam start på sitzen. Sociala obekvämheten lättade från sång till sång. Dock för vissa var alkohol det enda botemedlet. Sitzen satte fart i sig. Det mentala ordfiltret slappnade av och skrattet blev allt vanligare. Atmosfären var målad av känslor från hela spektrumet. Det var en bra sitz.

Det festande folket kunde delas in i tre grupper: de som deltog i gruppkaraoke, de som såg på och grimaserade och de som argumenterade om kvantfysik. Robben tillhörde första gruppen. ”En sista beerpong”, tänkte han för andra gången. Från stop till stop, först lonkero, sedan öl nonstop. Vem skulle ha tänkt att en efterfest kunde gå så vilt till?

* * *

Vägen hem skedde i ett ögonblick, som om varken tid eller rymd existerade mellan dörrarna.  Robben fumlar med sina nycklar, och svarar med mummel och svordomar. Luften är fuktig och stilla. Enskilda bilar hörs i bakgrunden. Robben öppnar dörren.

Från vägg till vägg, stumlande och vajande trär Robben in i vad som verkar vara köket. Från kylskåpet tar han en iskall banan och sätter den i sin mikrovågsugn för att tinas. Åtminstone var detta hans plan. Med bananen i handen söker Robben efter sin mikro i mörkret. ”Vafan, den borde vara här”, tänker han. Efter mycket letande hittar han en panel med skärm och knappar, och testar sig fram till den knappen som öppnar luckan på mikron.

En lucka smälls upp.

Den frustrerade studenten lägger in sin kalla banan och trycker in en etta på skärmen; ”Full power”. Luckan sluts och mikrons ljuva hummande börjar, som sakta blir mer och mer högljutt. Ovanligt högljutt.

Ett lysande norrsken läcker ut från den bananfyllda luckan och sveper kring rummet. Rummet avger ett vitt brus i takten med norrskenets gula vågor. Skenet tvinar bort, och brusandet tystnar till. Det mörka rummet står stilla. Robben drar ett par djupa andetag.

Fortsätter om tre veckor…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *