Disclaimer: denna resdagbok baserar sig på mitt perspektiv, och det fattas möjligtvis en del crazy shit som har hänt åt andra.
Den 14:e augusti 2019 tog 27 spektrumiter för sig att packa sina väskor och pass samt injicera sig med hepatitvaccin. Det var dags för XQRR igen! Denna gång blev det ett flyg till Sofia, Bulgarien (via Istanbul) vartefter vi åkte buss till Skopje fram och tillbaka. Tillsammans var det fråga om 9 nätter, först en i Sofia, sedan fyra i Skopje och de sista fyra igen i Sofia.
Vi byholmare tog en gemensam buss (56:an) till Kottby station, varifrån vi skulle fortsätta med tåg. Det var bara redaktionschefen själv som var sen till samlingen och klarade sig knappt till bussen. Fiilis: HAJP!
På flygfältet delades det ut t-skjortor och xqlusiva halarmärken. Vi checkade oss in och klarade oss oskatt genom säkerthetschecken. Första dödsfällan var den automatiska passkortsläsaren, vart flera spektrumiter (mig inkluderat) blev tillfälligt fångetagna.
Resenärerna från vänster till höger: Sami, Joni, Robert H, Emma, Emil, Waffe, Eva, Mackan, Otto, Sara, Nisse, Oliver, Markus (bak), Aslak, Victor, Robert P (bak), Kalle, Daniel, Stubb, Frans, Åland, Simon, Meri, Hugo, Tobias och Amanda O. Fotograferat av Amanda P.
Helsingfors-Vanda
Istanbul
Efter en dryga 3.5 timmar anlände vi till Istanbul Airport där alla yrade runt sina egna vägar. Jag var själv på pide och tog en titt på bisse. För att hedra tradition lärde de äldre spektrumiterna pidro åt gulisar och fjolisar.
Kort recension på Turkish Airlines: bra mat, dryck och service 👍
Lankkupizza
Jag borda ha putsa linsen förrän jag tog bilderna
Flyget till Bulgarien var betydligt kortare, 1.5 timmar. Det var så kort att vissa hann inte äta sin in-flight måltid förrän vi sku landa. Jappen som satt mellan mig och Markus såg ganska förstörd ut hela resan, men han visade tummen upp när vi frågade om hans tillstånd.
Vi hade plats för 23 personer i bilarna som skulle föra oss till Hostel Mostel. Fyra modiga gamyler/mörkön valde att stanna kvar, och fick njuta av distant fyverkeri under en full måne.
Resehajoande blev vardag
I väntan på skjuts
Markus, Kalles, Emils och Härkönens rum
Min, Jonis och Pakkanens rum
Första natten på hostellet var för vissa ganska tuff. Mitt rum var enligt eget estimat kring 27 grader varmt, med unken luft därpå. Det öppna fönstret var den enda räddningen, men den tillät stadens alla tänkbara oljud tränga in i vårt lilla sovrum. ”Som tur kan man sova på bussen”, tänkte vi alltför optimistiskt.
Jag fick inspiration att fortsätta min karriär inom videoeditering här om dagen. Senast det skedde var då det ordnades spelkväll med allas favoritprogram På Spåret. Min nya mycket professionella produktion baserar sig på en inside joke, så jag tar och inleder med någon sorts bakgrund till det hela.
Föregående veckoslut hade sommarträff på agendan, ifall man trots mängden bilder som spammades lyckades undgå att notera det. I vilket fall som helst besökte vi traditionsenligt Sveaborg för att ha picnic. Undertecknad “lovade” att vi slipper regn. Jag vill klargöra att de orden lades i min mun, då hur jag egentligen uttryckte mig var att prognosen visade nästan inget regn (märk orden prognos och nästan). Nå som ni kan gissa öppnade sig himlen ganska rejält och vi tvingades avbryta vårt idylliska sommarhäng – för att istället traska till andra sidan ön, vilket ju är ett helt rationellt val då det väller ner vatten. Kanske kunde man ha kunnat förutse det då vi följde en (inte för att vara allt för specifik) måttligt envis lapplänning som hade paraply och inte verkade uppmärksamma nederbörden desto mer. Några broar och genomblöta spektrumiter senare var vi framme i tunnlarna på södra sidan av Sveaborg där vi satte oss i ro för en stund. Det var i detta skede som en drös med bilder togs, en av dem synnerligen ikonisk där en stolt tidigare ordförande sitter under ett stenvalv bakom högt svajande gräs. Simon utbrast, och det kunde inte vara sannare, “det där måst ju vara vad man ser just före man dör”.
Med de orden vill jag presentera min tolkning av Slaget om Asgård ur Marvels Tor: Ragnarök.
”We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard” förklarade John F. Kennedy den tolfte september 1962. Vid den tidpunkten hade NASA endast genomfört fyra bemannade rymduppskjutningar, av vilka två stycken nådde omloppsbana runt jorden. USAs målsättning låg betydligt längre bort än så, närmare bestämt 384’000 kilometer. Men USA satsade stort för att vinna rymdkapplöpningen över Sovjet: NASAs årliga budget år 1964-1969 låg på ca 5 miljarder dollar [1] (4 % av den statliga budgeten [2]), vilket motsvarar ungefär 35 miljarder i dagens dollar. Satsningen bar frukt: ett Geminiprogram med tio bemannade uppskjutningar och ett Apolloprogram med bland annat sex stycken bemannade månlandningar.
Buzz Aldrin på månpromenad. I reflektionen i hans visir syns Neil Armstrong och månlandaren Eagle. Värt att notera: det finns egentligen inga stillbilder från månytan där Armstrong tydligt syns i bild, då det var han som bar på kameran.
Uppskattningsvis 600 miljoner människor bevittnade TV sändningen av Neil Armstrongs första steg på månen. [3] Det motsvarar grovt en sjättedel av jordens befolkning 1969 och var vid den tiden en av världens mest bevittnade händelser. Detta trots att månpromenaden utfördes mitt i natten för de europeiska TV-tittarna.
Idag, 50 år och 135 rymdskytteluppskjutningar senare, skickar NASA årligen upp två till fyra nya expeditioner till den internationella rymdstationen ISS. Dessa rymdresor har blivit rutin och väcker sällan mer internationellt nyhetspådrag än att de omnämns i förbifarten i kvällsnyheterna. En uppskjutning som åtminstone fick mycket TV-tid i vårt västra grannland (och följaktligen i lilla Nykarleby) var uppskjutningen med den första svenska astronauten Christer Fuglesang, 2006. Men utöver denna har, vad jag kan minnas, de flesta av NASAs uppskjutningar flugit under min och säkerligen många andras radar.
Under 2000- och 2010- talet har flera privata aktörer klivit in på rymdscenen med bl.a. Elon Musks SpaceX i spetsen. SpaceXs uppskjutning av Falcon Heavy-raketen ifjol, med en röd Tesla Roadster ombord och ”Starman”-dockan som chaufför var kanske de senaste årens mest omtalade rymdprogramsnyhet. SpaceX tillkännagav i september 2018 att en bemannad kringflygning runt månen är planerad till 2023 [4], den första sedan 1972.
Starman i en röd Tesla Roadster med jorden i bakgrunden den 6 februari 2018.
NASAs budget för 2019 godkändes till 21,5 miljarder dollar, vilket var 1,6 miljarder mer än vad NASA begärde [5]. Trots att detta är den största budgeten NASA har haft på över ett årtionde motsvarar den endast 0,49 % av USAs statsbudget [2]. Ifall USA skulle satsa lika stor del av sin budget på NASA som under Apolloprogrammet skulle NASAs budget ligga på ca 170 miljarder(!) dollar. Med sådana resurser skulle t.ex. ett Mars-program vara betydligt närmare en uppskjutningsramp än vad det är idag. Men sådana galaktiska summor förblir tyvärr endast önsketänkande för rymdentusiaster i dagsläget. Det skulle vara rentav idiotiskt för USA att lägga hundratals miljarder på rymdfärder istället för att lösa mera akuta problem inom landet. Det är dock värt att fundera på ifall USA verkligen behöver en årlig militärbudget på 686 miljarder dollar [6], vilket motsvarar ca 16 % av deras statsbudget.
NASAs budgethistoria, i årets 2018 motsvarande dollarvärde. Årets budget är i grafen det som NASA begärde. Den godkända uppgick till 21,5 miljarder.
Jag är lite sorgsen över att jag missade Apolloprogrammets storhetstid. Att jag aldrig fick uppleva astronauternas rockstjärnestatus. De var ofta adrenalinjagande, före detta stridspiloter som tävlingskörde sina Corvette Stingrays mellan uppskjutningsramperna i Cape Canaveral. Dagens astronauter är av en annan sort. De behöver inte längre vara våghalsar som går dit ingen tidigare gått. De är personer med vetenskapliga bakgrunder med större fokus på experiment än på upptäcktsresor.
Jag hoppas och tror att jag kommer hinna uppleva en renässans inom rymdprogrammen. Med ett växande samarbete mellan den offentliga och privata sektorn (NASA och SpaceX har redan visat att detta är mer än möjligt) och med budgetar som förhoppningsvis fortsätter växa, ser framtiden ljus ut för rymdfarten. Kanske får vår generation också se ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten.
