Alla inlägg av Joar Jensén

From Lancaster to Helsinki

After finishing high school and serving my time in the Finnish Defence Forces, I packed my bags and moved to England to study physics at Lancaster University.

I studied there for a year, before deciding to move back to Finland to continue my studies at the University of Helsinki. Here I am to bring forth some of my experiences and the differences of studying in the different countries.

 

Lancaster:

Studying:

When the time came for me to pack my bags for England, I thought there had to be a thousand things that had to be taken care of regarding my studies once I got to Lancaster; choosing modules, finding out what books to buy, making my schedule, etc., etc. After moving day and the first shock of living in another country, I realised that all had been taken care of for me. During the first introductory lectures I was handed all the information I needed regarding my studies, all my first-year modules were already chosen for me, and all I had to do was to follow the schedule that had been made for me. My first thought was that there was a lack of choice in your studies, but later on when studying in Helsinki I realised that having everything planned out for you can be quite convenient.

In the physics department of Lancaster University there is  a 70% compulsory attendance rate in lectures for a module. This is quite surprising for higher education where one should be free to study on ones own terms, provided that the studies go well. I for one am a non-auditive learner and found it quite frustrating to have to sit through lectures without getting any more useful information from them except for knowing what I currently should be studying. During the second half of my year in Lancaster I started skipping more and more lectures, provoking the compulsory attendance rate, in order to study on my own. This tactic ended up having a positive impact on my grades and I regretted not skipping lectures during the first half of the year.

A normal week of physics studies in Lancaster Uni included lectures, workshops and seminars. The purpose of a workshop was to help student solve weekly worksheets that had to be submitted in every module throughout the year. The seminars consisted of a walk-through of proposed solutions to problems in the worksheets. These workshops and seminars were not compulsory, but crucial in order to solve and understand the worksheets, that were based on the theory learned in the modules. I personally found the workshops and seminars to be of much more value than the lectures.

In the beginning of the year every physics student was assigned to a director of studies, whose purpose was to be a form of support for you studies. The director of studies was to call you in for a chat every couple of months or so, to see how your studies were going. You could talk about anything with you director of studies, but there was usually an emphasis on your studies. I found my director of studies to be very helpful and I gave him a lot of feedback of the modules I was studying, and every time I saw him I protested the obligatory attendance on lectures.

 

Student life:

In Lancaster, Lancaster University Student Union Housing, or LUSU Housing, was the organization that took care of accommodating new students in Lancaster, either on campus or in town (the campus is situated about 4 km south of the town).  When you start studying in Lancaster you will be sorted into a college. The college you are in dictates to what kind of a accommodation you can move into if you choose to live on campus. What you study as a major  and which college you are in do not walk hand in hand.  If you choose to move to campus, for your first year, you will probably move into a flat together with a lot of people that do not study the same subject as you, and those people will most likely be the ones you end up socialising and going out with the most during your first year. Thus, creating a web of contacts with people of very different backgrounds and personalities.

In addition to the college system, the Lancaster Uni offered a range of societies and sports clubs,  founded and managed by students, that you could join. Joining a society or club gives one the opportunity to meet a whole new range of people from different colleges and fields of study.  I myself joined Lancaster University’s handball team and met a lot of people from different parts of the world, and I played in various university tournaments in different parts of England.

 

Helsinki:

Studying:

When the time came for me to to pack my bags for Finland, I felt overly calm. I knew that there was nothing to worry about and was sure that everything would be all right once term started at the University of Helsinki. Once I was settled in and ready for my second year of studies, I realised I did not have any idea of how to get started with my studies. There was no schedule made ready for me, there was little relevant information given at the introductory lectures I attended, and I had no clue whatsoever what modules I was to study, and this time I had to choose the modules myself. The credits gained in a module at the physics department range from 3 to 8, which complicates the planning of a 180 credit Bachelors degree especially when you have come in from abroad with a slightly different credit system. This made me really long for all the modules being chosen for me in Lancaster

In the physics department in Helsinki there is no obligatory attendance rate. Now, at first this seemed good. But later on I realised that, in some modules, the lecturers teach things that do not necessarily come up in any lecture notes or course books. Most lecturers do not seem to be doing this on purpose, it rather takes the form of examples of problems they come up with on the go. But some lecturers actually say that these things are exclusive for those who come to the lectures. This really begs the question: Is there really a need for such methods to pressure people into attending lectures at a higher education, especially when there are people that do not learn the auditive way? Why not just post it all in the lecture notes?

The structure of a normal week of physics studies is quite similar in Helsinki, as in Lancaster. There are lectures and workshops to attend, and worksheets to submit. There are no seminars as in Lancaster, they are baked into the workshops instead. This means that usually the students demand dictates how the workshops go: A walk-through of last weeks worksheet, help in solving next weeks worksheet, or a bit of both.  There is simply not time in these workshops to do both, resulting in the risk of there being a lack of understanding in some areas of the theory learned in the modules. In some modules the lecturers post online model answers to the worksheets, which I have found to be very educational and helped me in my studies. I once asked the head of the physics department why he does not post model answers for the worksheets in his module in electrodynamics, and he replied that I have to go to the workshops. Once I explained to him that there is not always time to have a thorough walk-through of the worksheets in the workshops, he simply replied that then I would have to get the worksheets right on my own. I found this advice very unhelpful and was surprised to hear such a remark from the head of the department.

The biggest difference between studying in Helsinki would be that there is nothing similar to a director of studies as in Lancaster. The director of studies really gives one a feeling of the university knowing that you are there, studying. In Helsinki I have never had that feeling.

Student life:

In Helsinki there is no accommodation organization tied to the university . One main reason for this might be that there is no core campus. All the faculties are spread out all over town and there is no “living on campus”. There are some student housing companies like HOAS and Arcada Nova that are usually cheaper alternatives for less earning students.

Once you start uni, there is usually a society tied to the specific field of your studies, that helps you get started. There are some similarities to the societies in Lancaster, but the biggest flaw in Helsinki is that you are “forced” to socialise with people that study the same subject as you. If you feel like socialising with people studying different things, you will have to get out of your comfort zone and attend parties arranged by other societies.

In Helsinki the student parties usually take the form of a “sits” or “sitz”  (shortened from “sittning”) or a seated meal. These academic festivities usually start around 6-8 pm and last for a couple of hours, during which a three-course dinner is enjoyed and a lot of drinking songs are sung. Then after the traditional punsch (do not confuse with punch) the seated meal ends and the guests relocate to another venue where the after party takes place.

Before ending this article it is also worth mentioning that there are great cultural differences between England and Finland, and that there also is a quite hefty tuition fee for studying in England, whilst it is free to study in Finland.

If there is anything that is to be learned from this article, it is that every place has its flaws. But I do not intend in any way to mock the current state of higher education in either country. I have mainly brought forth my point of view and experiences from studying in both countries.

Emil

Hur blir man ämneslärare?

Lärande

Man brukar ibland skämtsamt säga att det finns tre orsaker till att bli lärare, juni, juli och augusti, men om man har för avsikt att trivas på sin framtida arbetsplats lönar det sig att välja lärarutbildningen för andra orsaker än sommarlovet. Som lärare måste man vara mångsidig, speciellt i högstadiet där en stor del av arbetet är fostrande. Själva ämneskunskapen är viktig, men den är långt ifrån allt. Det ideala vore ju att man känner ett kall till yrket, men man kan också lära sig att bli en bra lärare. Det viktiga är att man är bra på att kommunicera och har ett intresse och förståelse för människor, också dem som inte är så bra på ens eget ämne.

I Spektrum har vi flera stycken lärarstuderanden, men hur skiljer sig deras studier från de ”vanliga” studierna i Gumtäkt? För att bli kompetent ämneslärare krävs det att man har en högre högskoleexamen och att man har studerat minst 120 sp i det första undervisningsämnet och minst 60 sp pedagogik och 60 sp i det andra undervisningsämnet. De här kraven kan man uppfylla på flera olika sätt. Om man från början vet att man vill bli lärare lönar det sig att så snabbt som möjligt söka till den svenska eller tvåspråkiga ämneslärarlinjen. Då avlägger man magistersexamen enligt kraven för ämneslärare och de pedagogiska studierna är inbakade i utbildningen. Om man inte är lika säker på att man för alltid vill jobba som lärare kan man läsa de pedagogiska studierna utöver sin forskarexamen, vilket tar ett år extra. Då kan det också löna sig att läsa ett långt biämne i kandidatexamen istället för två korta. På det viset har man sitt andra undervisningsämne färdigt och behöver inte läsa extra kurser i magistersskedet.

Pedagogikstudierna är indelade i tre delar. Den första har jag själv namngett till undervisningsfilosofi. Dessa studier handlar alltså om hur barn och ungas inlärning utvecklas, hur man tar i beaktande elever med specialbehov och fostrandets historiska och filosofiska grunder. Under denna del av studierna behöver man som naturvetare gräva fram sin allra flummigaste sida samt hålla i minnet de där tre orsakerna varför man ville bli lärare (juni, juli, augusti, juni, juli..). Men om man lyckas att inte somna när föreläsaren berättar om till synes självklarheter kan det hända att man lyckas snappa upp nånting använbart mellan varven.

Den andra delen, ämnesdidaktik, handlar om hur man ska planera, lär ut och bedöma det specifika ämnet som man ska undervisa. Det här kurserna är mycket mera praktiskt inriktade och det är lätt att förstå att man kommer att ha nytta av detta i arbetet som lärare. Den sista delen är praktiken som simulerar läraryrket så bra det nu går samtidigt som nån sitter bakom i klassrummet och bedömer en. Från och med hösten ingår det två praktikperioder i studierna, en på hösten och en på våren. Under praktiken bekantar man sig med skolan, lyssnar på lektioner och håller egna övningslektioner. Vare sig man undervisat förut eller inte har man chansen att lära sig mycket under praktiken, speciellt om man själv är aktiv och har en bra handledare.

I verkligheten går en stor del av studierna ut på att delta i grupparbeten och -diskussioner. Om man väljer den tvåspråkiga linjen sker allt detta på finska, men praktikerna får man göra på svenska. För att undvika detta kan man väljer den svenska linjen, men då ska man däremot vara beredd på att åka till Vasa åtminstone en, men kanske flera gånger beroende på antalet studerande på linjen.

-Celina

Lär dig kvantfysik, medan du har roligt?

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men om du, så som jag, hellre läser de tusen orden i en bok, men för tillfället har idétorka gällande bokval, så är detta artikeln för dig. Under alla mina år som bokmal har jag aldrig tänkt tanken att man skulle kunna kombinera sitt intresse för naturvetenskap med nöjet av att läsa en bok, men nu kan jag meddela att detta i allra högsta grad är möjligt. Fysiker, håll fast vid er hatt, ty detta är exakt den bok som ni inte vetat att ni längtat efter.

”How to teach quantum physics to your dog” av Chad Orzel är den perfekta blandningen av gullig humor, kvanfysikens under och lättbegriplig dialog.  Precis som bokens titel lite antyder så handlar boken om hur man lär ut kvantfysik till sin hund (om man nu råkar äga en sådan), eller mer direkt hur författaren lär ut kvantfysik till sin egen hund. Och trots att läsaren av denna bok troligtvis inte är någon hund, är den lättförståelig även för denne.

I egenskap av en person som läst en del fysik på universitetsnivå, så kan jag ärligt säga att jag troligtvis lärt mig mer om kvantfysik från denna bok än från någon av kurserna jag hittills gått. Precis så som man borde göra så börjar denna bok med att förklara grunderna för kvantfysik, för att sedan gå vidare till svårare saker. Men även de svårare sakerna blir lättare att förstå när de sätts i sådana exempel som en hund förstår.

Vem vill inte lära sig hur diffraktion fungerar genom att att höra exempel om hur en hund ska fånga en ekorre på andra sidan dammen, eller varför hunden förtjänar hundgodis på grund av Schrödingers katt. Varför inte höra hur tunneleffekten skulle kunna användas för komma genom grannens staket till andra sidan.

Boken byggs upp väldigt enkelt, först har författaren en diskussion med sin hund, Emmy, varpå hunden försöker lösa ett problem med kvantfysik. Efter detta kommer en del bakgrundinfo om ett visst fenomen inom kvantfysiken, till exempel Heisenbergs osäkerhetsprincip, och förklarar vad den betyder i lite mer vetenskaplig ton. Så gott som alla av de viktigaste fenomenen inom kvantfysiken tas upp i denna bok och förklaras grundligt.

http://images.iop.org/objects/ccr/cern/51/3/27/CCboo2_03_11.jpg

Jag kan inte annat än rekommendera denna bok till alla som vill lära sig om kvantfysik och ha roligt medan man gör det. Fastän man kanske tror att man inte vill lära sig om kvantfysik är denna bok ändå att rekommendera, eftersom den högst troligen kommer att ändra ditt sett att se på detta ämne.  Boken är ett underhållande tidsfördriv, men framför allt ett enkelt sätt att lära sig grunderna för den moderna fysiken. Boken har tyvärr inte blivit översatt till svenska, men detta kan vara ett bra sätt att öva på din engelska eller varför inte på din tyska, genom att läsa den tyska översättningen Schrödingers Hund : Quantenphysik (nicht nur) für Vierbeiner. Chad Orzel har även skrivit två a}ndra böcker; How to Teach Relativity to Your Dog och Eureka! Discovering Your Inner Scientist. Vilka båda två har samma stil över sig.

 

Sandra