Minne: Kapitel 1

Pingisbollen seglar genom luften. Riktningen är perfekt, kraften i kastet var perfekt avvägt och den vita plastsfären närmar sig sitt mål. Men muggen är plötsligt borta. Istället slukas bollen av ett skimmer. Norrskenet ökar i styrka och ett öronbedövande hummande fyller rummet. Till sist badar rummet i ett bländande ljus.

Robben slår upp ögonen. Rummet är beckmörkt. Han känner den kalla linoleummattan mot sitt svettiga ansikte. Huvudet känns som om någon slagit in en femtumsspik rakt genom hans pannlob. De enda ljuden i rummet är hans egna hjärtslag som dånar i tinningarna och ett svagt tickande från en klocka på väggen. Den upplysta displayen på hans mullirolex visar 07:31. Mödosamt sätter han sig upp på golvet. Plötsligt går det en kall kår över Robbens rygg: han har ingen väggklocka i sin lägenhet.

Robben blinkar flera gånger för att låta ögonen vänjas vid mörkret. Konturerna av ett skrivbord urskiljer sig och en datorskärms standbylampa lyser rött. Robben hör röster som kommer närmare. Han inser att han måste ut, bort härifrån. Han försöker kvickt komma upp på fötterna men slår huvudet hårt i något. Det svartnar tillfälligt för hans ögon. Det tidigare kolsvarta rummet klyvs nu av en liten ljusstrimma. Någon har tänt lampan utanför. ”Rösterna!”, tänker Robben. Krypande siktar han mot dörren. På andra sidan bländas han av ett fluorescerande ljus. Robben står i en korridor han inte har något minne av. Huvudvärken tilltar. Rösterna närmar sig från höger och Robben skyndar iväg i motsatt riktning. Han svänger runt ett hörn och tacklar nästan en städare. Han försöker få fram ett ”Anteeksi” men munnen är alldeles för torr. Städaren betraktar honom med förvåning och Robben känner hennes blick i ryggen då han springer vidare.

Två dörrar senare stormar Robben slutligen ut i en stor aula. Han känner med ens igen sig, han står på andra våningen i Physicum. Omtöcknad och fortfarande aningen panikslagen fortsätter Robben nästan omedvetet mot sin trygga plats på campus, vardagsrummet utanför hemmet: kafferummet. Utanför caféet på bottenvåningen spyr han i en papperskorg. Det bultar i Robbens öron då han går den korta sträckan till Exactum. ”En Battery skulle sitta riktigt bra just nu” tänker han och försöker återkalla ifall det fanns några kalla i kylskåpet. Samtidigt som han funderar på detta rundar han det sista hörnet. Robben fortsätter till dörren längst bort till höger och tar i dörrhandtaget. Dörren öppnas inte. ”Är den ännu låst?” funderar han, sneglar på klockan och försöker igen. Precis då han är beredd att ge upp ger dörren med sig och öppnas utåt. Robben tror sig minnas att den alltid har öppnats inåt. Grubblandes över detta stiger han in i det mörka rummet och trycker på strömbrytaren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *