Dag 5 – KARAvanen till KARAkow

Efter våra fördjupade studier i slott, öltillverkning och oinspirerande maträtter hade vi bekantat oss väl med Slovakien. Det var dags att ta oss vidare till vårt andra resmål: Polen, vodkans ursprungliga hemland. För att lyckas med det hade resekommittén hyrt en buss för oss att klämma in oss i.

Morgonen gick åt till att bunkra upp inför resan med en massa drycker och skräpmat, vilket egentligen inte behövdes eftersom vår busschaufför såg till att ordna regelbundna pauser under resan. Men en sista ordentlig måltid i Bratislava behövdes först. Strax före avresan fick Luukas N. en uppenbarelse – vi skulle ju till Kraków, men det kan pampeser inte uttala, så med tanke på det och discoupplevelsen två dagar tidigare passade det bättre att referera till staden som ”Karakow”. Vilket inte alls blev ett uttjatat skämt i slutet av resan.

Under åkandet behövde vi ju såklart ha någon form av underhållning, så längst bak i bussen ordnades ett väldigt unikt evenemang – ett magiskt koncept som kallas för bussitz. Det här är då nästan precis som en vanlig sitz, fast längst bak i en buss. Det jobbigaste med det här är att alla säten i bussen är riktade framåt, vilket gör det svårt att tala med resten av sitzdeltagarna. Som en vanlig idé för en sitz är det ärligt talat ganska värdelöst – det speciella är just att det är en sitz som sker utomlands och medan bussen passerar förbi exotiska landskap. Det är just en sån grej som låter bra men inte riktigt lever upp till förväntningarna – precis som sillisar. Fast på bussitzen mår man iallafall inte skitdåligt hela tiden.

Några (till exempel Nisse) fick lite för mycket av det smaskiga, och några drycker spilldes på sätena, så det var en ganska invändigt svinig buss som rullade in i Karakows nya gamla stad, där vårt hostel låg. Vår busschaufför fick lite extra kompensation för att han orkade stå ut med oss och vårt jävla sitzande. Men nu var vi framme i Polens kulturella huvudstad!

Kraków har unikt nog tre urbana områden som allihop kan kallas för den gamla staden. Kvarteret Kazimierz var en gång i tiden en skild stad menad för den judiska befolkningen. Kazimierz har en arkitektur och stadsplan från 1500-talet. De andra två hör egentligen båda ihop i stadsdelen Stare Miasto (”Gamla Staden”), men går att skilt dela upp i den södra och norra delen. I den norra delen är byggnaderna mestadels från 1800-talet och byggt runt ett enormt torg som då är stadens turistcentrum. Vårt hostel låg tio minuter från det här torget.

Självklart finns det också ett slott i staden, vilket precis som det i Bratislava är ett museum. Enligt en lokal legend bodde en drake under slottet, och ovanför en av slottsbyggnaderna hänger en benbit som påstås vara från draken. Mer känd är dock statyn av den som ligger nere vid floden. Den riktiga draken bor antagligen nuförtiden i förorterna.

Efter ett antal nödvändiga portioner pierogi hade vi några timmar kvar av dagen för att se på nya gamla stan. De flesta av oss tog det ganska lugnt på kvällen, dels på grund av den tidigare festen i bussen och dels på grund av nästa dags program.

Dag 6 – Ett besök till Auschwitz-Birkenau

Under den sjätte dagen av BraKrakSEx besökte vi de ökända dödslägren Auschwitz och Birkenau, som den nazistiska ockupationsmakten byggde på polsk mark. Varje besökare måste här komma ihåg att detta inte är en vanlig sevärdhet utan en plats där historiens största massmord skedde. Att vara respektfull medan man är där är otroligt viktigt.

Det finns olika sätt att besöka Auschwitz-Birkenau. Vi hade den så kallade ”vanliga rundvandringen”, som börjar vid den ökända porten med texten ”Arbeit macht frei” ovanför. En guide ledde oss igenom flera av tegelbyggnaderna som innehåller fångceller, högar med offrens ägodelar och foton från tiden då lägret var i användning. I rundvandringen speglas den mörka historiska bakgrunden – varje stopp på guidningen har en berättelse om död kopplad till sig. Mot slutet passerade vi en improviserad arkebuseringsplats på väg mot krematoriet, som avslutar visningen av Auschwitz. Det finns egentligen flera stycken, men bara en av dom visas för besökare. Resten är antingen begravda under jordhögar eller förseglade.

Lägret Birkenau ligger en liten bit skilt från Auschwitz. Rundvandringen fortsatte där efter en kort paus. Birkenau ser helt annorlunda ut – istället för våningshus i tegel byggda tätt intill varandra ligger här ett enormt fält av hastigt uppförda baracker. De flesta förstördes när tyska ockupationstrupperna retirerade, och kvar från de flesta finns bara skorstenarna kvar som sticker upp som använda tändstickor. Vår guide berättade om förhållandena i barackerna och om fångtransporterna till lägret. Bangården och en likadan godsvagn som användes vid transporterna finns fortfarande i Birkenau. Som avslutning passerade vi minnesmärket tillägnat till alla offer som miste livet i lägren.

Att besöka Auschwitz-Birkenau är nästan alltid ett heldagsprojekt eftersom det ligger på en timmes avstånd från Kraków. När vi kom tillbaka till staden hade det redan blivit kväll, så ett avslappnande besök i en källarbar var exakt det som krävdes. En otrolig överraskning var att varje bar hade ett eget utbud av inhemsk cider, vilket ingen någonsin skulle kunna förvänta sig. Men tydligen är Polen ett perfekt land för den som inte gillar flytande gröt. Drinkar är de också bra på att göra, fast det kanske har mer med turismen att göra.

Av antagligen ingen anledning alls hade en stor del av sällskapet plötsligt dragits med på en organiserad pubcrawl där varje ny bar inleddes med en stor likörshot rakt i käften. Har absolut ingen aning hur vi hamnade med i något sånt innan vi lämnat de mysiga källarbarerna. Det var verkligen som om vi hade gått igenom en osynlig portal och råkat hamna rakt i armarna på en nattklubbsguide.

Det var också en väldigt intensiv barrunda med ett par stycken nattklubbar på vägen och en massa likör. Så det blev ju inte lite snurrigt efter ett tag. Kvällen kulminerade i ett mystiskt fyllebesök till ”Karakows” tågstation och en inte alls väl tajmad huvudvärk inför nästa dag, då Spektrum skulle ta sin kultur till Polen. Vasagatan: ett av de kladdigaste evenemangen från vårens kalender skulle ordnas på de trånga gatorna i staden.

Fortsättning följer. I den fjärde och sista delen av Sagan om BraKrakSEx händer det som absolut ingen vill ska ske under en gruppresa. Och så slickar en del på stenar medan andra drar åt skogen.

Dag 2 – Kulturella upplevelser på slottsbackarna

Är det något som Centraleuropa är känt för så är det alla slott som ligger utströdda över landskapet som pingisbollar på Klubbens golv. Trots att Slovakien ligger längre österut har landet hört till både Österrike och Ungern i flera hundra års tid, så alla möjliga folk har haft gott om tid att bygga slott i trakterna runt Bratislava. Under den här dagen besökte vi tillsammans ett slott i utkanten av staden, och många hann även ta sig till det som ligger mitt i centrum.

Slottet i Bratislava är svårt att missa. Det ligger rakt bredvid stadens gamla kvarter på en hög kulle, varifrån man får en fantastisk utsikt över det finaste trakten har att erbjuda – förorter från den tjeckoslovakiska tiden. Men de ligger på andra sidan Donau, så det finns åtminstone lite distans till det hemska. Inuti slottet finns ett museum som visar upp hela Slovakiens historia från den äldre stenåldern till Berlinmurens fall. Ifall man råkar befinna sig i staden är det definitivt värt att promenera upp till åtminstone utsiktsplatsen.

Till det andra slottet skulle vi alla ta oss samtidigt. Majoriteten av spektrumiterna tog sig dit med en riktigt långsam flodbåt uppför Donau, vilket tog en evighet och det gällde att spendera tiden med att inte bli stekt av augustihettan.

Devínska slottet är till skillnad från det i Bratislava en ruin. På plats berättade en guide att Napoleon hade bombarderat det när han passerade förbi med en armé. Från en terrass syns den plats där floderna Donau och Morava möts, och där gränsen mellan Slovakien och Österrike går. Allt som syns från utsiktsplatsen ligger på den österrikiska sidan. Vattennivån i Donau var också rekordlåg den sommaren så floden såg inte så bred och viktig ut som den gör längre neråt mot havet. Men det som var mest fascinerande var en djup brunn som fanns mitt i slottsruinens innergård – det var riktigt tillfredsställande att kasta en hink vatten ner och höra ljudet förstärkas av brunnen. Och så kunde alla fysiker briljera med sina kunskaper om gravitation eller vad det nu är som dom håller på med.

Efter slottsbesöket gällde det att gå ombord på flodbåten igen, fast den här gången gick det ganska mycket snabbare när det var medströms på floden. Framme i staden var klockan officiellt kvart före mat, och vi spred ut oss åt olika håll för att hitta en passlig middag. Allting förutom traditionell slovakisk mat gick an, men dryckerna var för det mesta lokala så en helt överturistig kvällsmåltid blev det knappast för någon. Efteråt var det självklart dags för några barer att bli av med en stor mängd av sina produkter, och för en gångs skull somnade folk utan att svina runt först.

Dag 3 – Slovakiens Unicafe, Bratislavas Noux och ett dansgolv fyllt av karlar

Till vår xqrr hade vi fått en del sponsorpengar, vilket gjorde att resan blev mycket förmånligare. Och det förmånliga priset gjorde det möjligt för ett maximerat antal spektrumiter att få besöka lokala universitet i de orter vi vistades i. Universitetet i Krakow verkade ha fått alla sina datorer stulna eller nånting (vi fick inget svar från dom), så det blev bara ett besök – till Slovakiens största och äldsta universitet Comenius.

På plats berättade forskare från det naturvetenskapliga fakultetet om sitt vetenskapliga arbete på Comenius. Efter det gick vi i mindre grupper till olika labb, bland annat ett plasmalabb. De förklarade ju vad de håller på med och hur utrustningen fungerade, men ifall man är en väldigt jordnära spektrumit så förstår man inte mycket av fysiken. Vi fick också gemensamt besöka ett partikellabb i en skild byggnad och en ordentlig rundtur av hela kampuset. Sessionen avslutades med en titt i universitetets mineralsamling, för att hedra oss jordnära spektrumiter.

Campuset ligger en bit från centrum, så några spektrumiter valde efteråt att äta på Comenius ”Unicafe” innan de tog sig ner till staden. Tydligen var maten där både den godaste och mest prisvärda de stött på i Slovakien. Och när ”Number 1 Slovak pub” blir slaget av ett Unicafe, då kanske ni förstår vilken sorts smakupplevelser vi hade den första dagen.

Bratislava är en stad som egentligen ligger på båda sidorna av Donau, men det här märks sällan eftersom alla egentliga sevärdheter ligger norr om floden runt gamla stan. Från slottsbacken går det att se vad som finns på andra sidan – en enorm förort uppförd i den oändligt estetiska Plattenbau-byggstilen. Hit hittar endast de som råkat ta fel tåg från Wien och de som far till landets största shoppingcenter Aupark. En mystisk ande uppenbarade sig för några av spektrumiterna och lockade dom dit, och när de senare på kvällen kom tillbaka hade de gett ett ordentligt bidrag till Slovakiens ekonomi. Så nånting positivt fanns det ju med det. Det finns dock en riktig sevärdhet på andra sidan som du aldrig kommer att hitta i en turistbroschyr.

Överraskande nog har Slovakien en egen Riviera som ligger mitt i den där betongförorten – vilket gör att alla icke-lokalbor håller sig borta. Några av oss kände för att ta en simtur, så vi letade oss in i betongdjungeln. Det handlar då alltså om Draždiak: En sjö med sandstränder och en massa restauranger, sportplaner, pubar och annat skoj. Mitt i augustihettan hade självklart halva stadens befolkning hittat dit, så det var tur att någon märkte att en till sjö fanns på kartan i närheten, mitt i en liten skog. Vi kommer dit och märker att inte en jävel är där, och det är lugnt och stilla trots att vi är omgivna av en halvmiljonstad på alla håll. Bortsett från trädfloran påminde det om mindre sjöar man kan stöta på i Noux nationalpark. Som en bonus var vattnet ganska okej, vilket man alltid måste akta sig för i de östra kanterna av Europa.

Efter simturen hade det blivit dags för valfri middag. I gamla stan finns det allt möjligt att välja mellan, och vanligtvis hade jag sagt att det vore en skam om man inte äter lokal mat när man reser utomlands. Slovakien får dock ett undantag till den regeln, med tanke på första dagens måltider. Till en början fanns det ingen egentlig plan för kvällen (mer än att kanske gå till hostellets bar), men det ändrades när några av Spektrums karlar hittade ett disco i en ganska väl gömd källare. Där fanns knappt några andra klienter, så det var perfekt för hela sällskapet att storma in och dominera hela stället, som vi snabbt började kalla för Karadisco.

Rökmaskinen startades och sen jävlar var discot i gång! Det var en otroligt rolig känsla att praktiskt taget ha ett helt källarutrymme för oss själva. Karadiscot var bland de mest minnesvärda under hela resan, trots att det måste vara en av de svettigaste platserna i hela Europa, så det var svårt att inte gå ut emellanåt. Men med tanke på hur episkt det hela var så gjorde det inget.

Dag 4 – Alla sorters öl och disco

Slovakien jämförs ofta med sin större granne Tjeckien, och precis som sina grannar är slovakerna galna i den fermenterade gröten som i vissa kretsar är känd som ”öl”. Så det hade ju varit opassande att inte fördjupa sig i tillverkningen av det skummande guldet, vilket var precis vad större delen av gänget gjorde genom att besöka två lokala bryggerier. De som tog sig dit blev så klart serverade några smakprover. ”And there was much rejoicing.”

I övrigt spenderades dagen med att vandra runt staden, släcka törsten och ta en matbit eller tre. För en del fortsatte shoppingen, för tydligen är snabbmodebutikerna lika intressanta som gamla stadens kvarter.

På kvällen var det återigen dags för lite karadisco, den här gången i en större lokal och med inslag av en live DJ och bredare utbud av drinkar. I övrigt hände inte desto mer speciellt den dagen, åtminstone jämfört med de andra dagarna. Det var också bra att vi hade en mer ledig dag – vid varje längre resa måste det finnas någon lugnare dag, så att man inte tappar orken och blir helt utbränd. De som hade planerat xqrren hade gjort ett jävligt bra jobb med schemat. Tummen upp och skål till er, resekommittén!

Fortsättning följer. I nästa del bär he av mot kararnas heimstad och sällskapet upptäcker en bugg i simulationen som låter en teleportera sig rakt in i en barrunda.