Kategoriarkiv: 2023

Texter från 2023

Nobelpriset för slarv


Slutet av september är här vilket betyder att tillkännagivandena av de olika nobelpriserna ligger precis kring hörnet. Från och med nästa vecka (2.-9.10.2023), börjandes från nobelpriset i fysiologi eller medicin, kommer vi få ta del av genialiska upptäckter gjorda av världens forskningselit. För att bli del av denna elit krävs ofta en livstids erfarenhet och tiotals år inom forskningsväsendet. Om ingen annan, så förstår dessa garvade forskare att det inte alltid kommer gå riktigt som man tänkt sig i labbet. Därför är det mycket viktigt att lyssna och ta in sagan som experimentet berättar i stället för att kasta bort kolven när lösningen i den blir gul i stället för blå som den borde bli. Det finns en stor mängd forskare i världen som har just denna förmåga att tolka avvikelser, och det är mycket sannolikt att någon av dessa framstående forskare kommer bli belönad för sin berättarkonst. Själv väntar jag på dessa tillkännagivanden, speciellt priset för kemi (bild 1), med spänning och förväntning. För att få er på samma stämningsfrekvens tänkte jag berätta om några misstag som ändrat på världen och belönat forskare med nobelpris.

Bild 1. Förra årets (2022) nobelpris gick till Bertozzi, Meldal och Sharpless.  I bilden ser vi resultat av Carolyn Bertozzis ”click”-reaktion, som här anpassats till ett biologiskt system för att markera glykaner med en fluorescerande markör. Bilden är från Proc. Natl. Acad. Sci. USA (2007) 104:16793–16797.

Wilhelm Röntgen var en tysk fysiker som först studerade gasers specifika värmekapacitet och kristallers värmeledningsförmåga. Senare övergick han till att studera ett fenomen där elström leds genom gaser vid lågt tryck. Fenomenet var i sig inte okänt och en mängd forskare hade studerat fenomenet före honom, bland annat William Crookes, som uppfann Crookesröret. Crookes och andra forskare använde ifrågavarande rör för att studera strålning och luminescens. Crookes märkte i ett experiment med fotografiska plåtar, att plåtarna blev dimmiga, men bekymrade sig inte med att undersöka orsaken. Även en forskare vid namn Philipp Lenard märkte att en fotografisk plåt fluorescerade i närheten av röret, men inte han heller undersökte denna orsak. Däremot var Röntgens sinne snäppet skarpare. Röntgen omslöt Crookesröret med en tjock svart kartong för att utesluta allt ljus, och märkte hur en liknande fotografisk plåt började lysa på långt avstånd. Dessutom märkte han via projektionen på den fotografiska plåten hur vissa objekt, bland annat hans frus hand (bild 2), hade olika transparens till strålningen. Röntgen förstod att detta måste handla om en ny sorts strålning. Ingen av er kan säkert gissa vad denna nyfunna strålning kom att heta!

Bild 2. Röntgenbild av Wilhelm Röntgens frus hand. Från Wikimedia Commons (Wellcome Images) Augusti 2023. Lisens CC BY 4.0.

Även Alexander Fleming var en forskare med skarpt sinne, dock var han lite slarvig emellanåt. Sommaren 1928, då Fleming arbetade med influensakulturer, glömde han skydda sina inokulerade plattor före sitt sommarlov. När Fleming återvände från semestern, märkte han att kulturerna hade kontaminerats med mögel. Detta var ju lite synd för experimentets del, men samtidigt gjorde han en världsändrande observation: han märkte att området kring mögelväxten var helt fritt från stafylokocker (bild 3). Fleming drog slutsatsen att möglet bildar en substans som är giftigt för stafylokockerna och kallade denna antibiotika för penicillin. Denna skarpa observation, eller från en annan synvinkel slarv, belönades med nobelpriset i fysiologi eller medicin 1945.

Bild 3. Moderna antibiotika testas med metoder som tar inspiration från Flemings misstag. Bilden är från Wikipedia (Lisens Public domain)

Ibland kan fortsatta studier av något avvikande även hindras av ett skarpt sinne. Detta var fallet för Louis Claude Cadet de Gassicourt, en fransk kemist som isolerade den första organometalliska föreningen, kakodyl, så tidigt som 1757. Även syntesen av kakodyl var ett misstag, men på grund av den starkt kvävande vitlökslukten som fäste sig vid allt tänkbart, ville Cadet inte undersöka substansen. Med eftertanke var detta också ett vist beslut, eftersom arsenikförgiftning kan ha digra följder. Dessutom skulle han i ett så tidigt skede av vetenskapens historia inte ha haft tillgång till metoder för att karakterisera denna förening, och därmed skulle inte ens en sylvass observationsförmåga ha varit tillräckligt.

Följden var att organometallisk kemi såg världens ljus först kring det tjugonde århundrandet i och med syntesen och karakteriseringen av Zeises salt. Efter detta gjordes många viktiga upptäckter relaterade till organometallisk kemi, som senare belönats med flertalet nobelpris. Bland dessa finner vi grignardreaktionen som de flesta kemister utfört under sin karriär, och Ziegler-Natta katalysatorer som används för att framställa den mest använda plasten polyeten. Detta betyder att varje gång du kommer hem från Alepan med plastpåse i hand, så bär du hem resultatet av ett nobelpris.

Från alla dessa exempel ser vi att flit inte alltid belönas, utan ibland är det ett skarpt sinne och rena slumpen som avgör. Som student med kalendern full av kurser och sitsar kan det vara svårt att hållas skarp, även efter flera muggar kaffe. Just detta kan ändå belöna dig, dock får du nog vänta på ditt nobelpris många år ännu. Oberoende kvarstår frågan: Är du tillräckligt slarvig för att förtjäna ett nobelpris? Detta får alla timmar av prokrastinering i kafferummet bestämma.

Källor

Serendipity, Discovery, and the Nobel Prizes in Science, Brian J. Miller 1998, Vanderbilt, hämtat från https://www.vanderbilt.edu/AnS/physics/brau/H182/Term%20Papers/Brian%20Miller.html, september 2023

Wilhelm Conrad Röntgen Biographical, NobelPrize.org, hämtat från https://www.nobelprize.org/prizes/physics/1901/rontgen/biographical/, september 2023

Definition, Importance and History of Organometallics, LibreTexts Chemistry, hämtat från https://chem.libretexts.org/Bookshelves/Inorganic_Chemistry/Supplemental_Modules_and_Websites_(Inorganic_Chemistry)/Advanced_Inorganic_Chemistry_(Wikibook)/01%3A_Chapters/1.18%3A_Definition_Importance_and_History_of_Organometallics, september 2023

Cadet’s Fuming Arsenical Liquid and the Cacodyl Compounds of Bunsen, Seyferth, Organometallics 2001, 20, 8, 1488–1498

Serendipity and Scientific Discovery, Bosenman, Journal of Creative Behavior 1988, 22, 2, 132-138

Sifferminne

Var och en av oss har säkert mött på situationer där det vore nyttigt att minnas en siffra eller två, såsom koden till ett skåp eller exakt klockslag då något intressant sker. Korta siffersekvenser tenderar vi kunna hantera någorlunda bra, men när sifferserier blir längre börjar det bli väldigt krångligt att minnas vad de bestod av. Detta är ju tråkigt, då flera praktiska sifferkombinationer, såsom kontonummer, specifika datum eller t.o.m. naturkonstanter skulle vara roliga att kunna rabbla ut som om det inte vore någonting, om inte av praktiska skäl så åtminstone för att få framför sig ett par höjda ögonbryn. Kunde detta på något sätt lösas utan att man skulle behöva foga i sig extrakomponenter i Elon Musk style? Svaret är förstås, jo!

Minnesregler

Jag blev för en tid sedan dragen till boken ”Vägen till mästarminne” av Mattias Ribbing, då jag alltid tyckt det är häftigt hur vissa har så otroligt välfungerande minnen emedan jag själv ibland glömmer hur många år jag är. Minnesregler är tekniker som man kan använda sig av för att minnas saker bättre. Människan har överlägset mest kapacitet för att minnas visuella detaljer och detta är något man mycket väl kan utnyttja sig av med hjälp av minnesregler.

När vi tänker på enskilda siffror, får flera av oss framför sig bilden av en mörkfärgad siffra, kanske hör man även uttalet av denna figur. Att minnas en längre sifferserie av flera siffror sker möjligtvis i ett medvetande där färre bilder kommer fram och man bara ”drar” dem från sitt minne. Detta fungerar bra om siffrorna är i korttidsminnet eller långtidsminnet, men det finns en fas då de lagras in i långtidsminnet, och då fumlar man ofta med talen. Minnesmästare har kommit på mycket spännande sätt att effektivera lärandet av siffersekvenser, faktiskt så långt att man efter en enda session kan minnas långa kedjor av siffror på en gång. Dessa lagras sedan i långtidsminnet efter (tillräcklig) repetition. Här ligger nyckeln till att varje siffra egentligen kopplas till en meningsgivande del. Det finns dock en asterisk * som vi bör vara medvetna om.

Sifferkoder

Att minnas sekvenser av siffror kräver ett förarbete*, som gör att när man behärskar detta kan man med liten möda börja minnas långa siffersekvenser. Idén ligger bakom s.k. sifferkoder, d.v.s. varje siffra kopplas till en bild, vilket ger siffran en ny mening. Abstrakta siffror väcker inte så mycket stimulans i hjärnan (förutom hos er käre talteoretiker) som får oss att minnas siffran, därmed måste man koppla till den ett meningsgivande objekt. Då människan har en enorm kapacitet för att lagra bilder, kan man utnyttja sitt bildminne för detta.

Att koppla en siffra till en bild betyder att man övar sig att väcka upp en bild i samband med att man ser en siffra. Här ser vi att siffran 13 associeras till en NuBbe (svenskt ord för ”snaps”, som i denna bild verkar innehålla jallu eller kinuskikonjak). När man tillräckligt ofta försöker väcka upp bilden av nubben med siffran 13, börjar denna process ske automatiskt. På detta sätt öppnar man möjligheten till ett sifferminne, som är oslagbart!

Sifferkoder för siffrorna 0-99. Sifferkoderna 0-60 är skapade av Ribbing, resten av mig då jag inte tog foto av listan före jag returnerade boken till biblioteket. Ibland är det nyttigt att använda andra medel för att dra sig till minnes än sitt lilla huvud. Caps Locken är för ett system man kan använda sig av för att effektivera kopplandet av siffra till objekt (inte nödvändigt, men för den som vill maximera malandet. Fråga mig för mera info).

Elektriska minnet

Flaskhalsen som flera minneskonstnärer måste genomgå för att bli expert på siffersekvenser är just denna associationsprocess. Jag beklagar, har inte kommit på en bättre lösning för detta än att man intensivt under en tidsperiod på ca en vecka försöker koppla varje siffra till tillhörande bild. Ett bra sätt att torröva är att visualisera objektet, sedan i långsam takt ”måla” siffran på det. Såhär lär sig minnet att sakta men säkert framkalla objektet i samband med siffran när det är läge, och därmed blir man ”flytande” i sifferkodning. Ribbing kallar att något har tillagts till det elektriska minnet, när man fullständigt kan återkalla det på en ögonblick. Man kunde säga att varje sifferassociation måste trugas in i elektriska minnet, liksom ord i språk, för att man kan börja använda sig av dem i vardagssituationer. Till näst visas ett exempel på hur man kan minnas en sifferkombination så att den går att nå just i det ögonblick den behövs.

Associationsbas

Låt oss säga att du har en mormor som alltid är så vänlig och gratulerar dig på din födelsedag. Ifall du är alls som jag, brukar datum och födelsedagar inte fastna i minnet av natur. Oj vad kul det vore att överraska mormor igenom att kontakta henne under hennes speciella tillfälle! Vi har hört att hon är född 24.12.1943 (samma dag som Finlands före detta president Tarja Halonen). Vi kan enkelt transformera datumet till en serie bilder, men hur skall vi kunna i vårt huvud koppla dessa bilder till vår mormor? Lösningen till problemet är att finna en associationsbas, på vilken vi infogar våra sifferkoder.

Vi säger att det första vi kommer att tänka på med vår mormor är hennes konstiga ljusröda glasögon. Dessa är utmärkta för en associationsbas, då vi naturligt associerar dem med henne! Glasögonen består främst av två delar: skalmar och glas. Såhär kan man göra när man placerar sifferkoderna på associationsbasen: På vänster skalm balanserar en TV (24), på vänster glas har det fastnat en Nöt i ramen (12), höger glas genomskärs av en NyCkel (19) och höger skalm är tilltrasslad i en KaBelhög (43). Dessa bilder är ganska lätta att minnas och återkalla, och när man blir ”flytande” på att läsa sifferkoder går det urenkelt att koppla varenda bild till en siffra. När man sedan tänker på mormor och ser hennes glasögon framför sig kommer även objekten att befinna sig där. Viktigt är att man i början tillräckligt ofta tänker på mormors glasögon samt objekten, så att inte bilderna försvinner från minnet.

Enligt Ribbing borde man använda ca 4 sekunder tid på att lagra varje bildkod till associatonsbas, speciellt som nybörjare (jag tycker det t.o.m. är ganska kort tid). Dock då vi använder oss av bilder tenderar de att fastna mycket lättare i minnet än enskilda siffror eftersom de är konkreta ting med mening. Dessutom är det svårt att blanda mellan sifferkoder, då de är olika objekt, vilket gör att man blir väldigt träffsäker i sitt sifferminne. Detta exempel var inte perfekt, då det egentligen finns mera sofistikerade sätt att minnas datum, men som min topologiprofessor Pankka brukade säga (översatt): ”Detta är ett heuristiskt exempel så att vi får intuition över vad som händer, såhär sker det nödvändigtvis inte i verkligheten” (lät betydligt bättre på det andra inhemska).

Det bästa med sifferkoder är att ens kreativitet är nyckeln till att bygga hållbara associationer som man sedan lättare kan minnas. För mig själv har de bilder fastnat bäst i minnet som är rentav konstiga, någonting som fantasin är expert på att framkalla. Ifall du tycker du är konstig, är det kanske en bra idé att bli en minnesexpert. Dock kan det hända att andra inte anser dig som mindre konstig efter att du en vacker dag rabblar pi:s 100 första decimaler ;).

Yanjaa Wintersoul är en känd minnesatlet som är expert på att på kreativa sätt minnas saker genom bl.a. bildassociationer. År 2018 slog hon sitt gamla världsrekord med att på 5 minuter minnas innehållet av hela 360 slumpvis valda bilder. Det är minsann någonting att sträva för, om man känner sig tillräckligt tokig!

BraKrakSEx 2022 Del 4: Äventyr i Krakow

Dag 7 – Vasagatan besöker Kraków, Herr T. besöker en åker

I tidernas begynnelse var den sjunde dagen en vilodag, men inte under BraKrakSEx. Ett par stycken äldre spektrumiter ordnade en modifierad version av Vasagatan som gick av stapeln på gatorna runt Krakóws tre centrum. Till skillnad från den vanliga Vasagatan fanns det olika uppdrag som skulle utföras istället för att bara besöka barer, vilket var väldigt skönt eftersom den mystiska barrundan från förra kvällen hade lämnat lite trötta avtryck bland vissa av oss. I mitt lag hade vi bestämt oss för att ta det lugnt. Godkänd minimiprestation skulle vi uppnå, men vi skulle verkligen inte sikta högt. Och tack vare det beslutet blev vår dag väldigt trevlig och stressfri. Vilket inte kan sägas om de som faktiskt satsade på att vinna.

Ett urval av uppdragen som skulle utföras: Hitta en bil från Ukraina, skåla med en staty och ”ta dig opp från marken” – öppet för tolkning.

För att segra i ”Vasagatan goes Kraków”, som evenemanget officiellt fick heta, krävdes att laget kom först i mål med 25 utförda uppdrag. Alla uppdrag kunde inte heller utföras överallt, vilket krävde noggrann planering och en bra strategi. Det lag som vann förtjänade definitivt vinsten, men dom hade ju stressat sig igenom hela dagen – ingen lugn stund med lite pierogi efter en uppfriskande promenad runt gamla stan.

Pierogiportioner har en förtrollande effekt på de som promenerat länge och hävt mycket.

Resten av kvällen var helt öppen för besök på diverse barer och nattklubbar. Den här vanliga kvällen tog en oväntad och otrevlig tvist när student T drack lite för mycket och försvann ut på gatorna runt innerstan. Resten av spektrumiterna försökte hitta honom, och ju mer tiden gick desto mer desperat blev sökandet. Ett försök gjordes att kontakta polisen, men de ville inte göra något åt saken eftersom han ”inte varit borta tillräckligt länge”.

Klockan fyra på natten/morgonen dyker han upp i ”Kararummet” (tio karar delade ett större rum på hostellet). Batteriet i telefonen hade tagit slut, och efter att ha lämnat resten av spektrumiterna hade han besökt en mystisk strippklubb som snodde en stor summa pengar från betalkortet. Efter det hade han hittat sig själv på en åker eller äng någonstans utanför staden, men som tur nyktrat till där och sedan rusat tillbaka mot kvarteren där både hostellet och närbarerna låg.

Sensmoralen i den här fabeln är att det lönar sig hålla koll på dom berusade när de börjar stappla iväg någonstans, särskilt utomlands där risken att tappa bort sig är större.

Dag 8 – Att slicka en sten

I åttahundra år har den lilla staden Wieliczka nära Kraków varit en plats känd för sina lager av salt i berggrunden. Nuförtiden har dessa ingen stor industriell betydelse, så turismen har tagit över i gruvgångarna. Den här dagen skulle vi få en guidad rundtur i gruvorna, men vi behövde ju självklart hitta dit först. Ett perfekt tillfälle att prova på de lokala tågen.

För att sammanfatta så fanns det knappt någon info om var biljetterna skulle köpas, tågstationen var kaotisk och bolagets hemsida var lika lätt att navigera som Klubben på valborgsafton. Åtminstone gick tågresan snabbt – till och med snabbare än Uber, skulle det visa sig, på grund av trafikstockningar i Krakóws förorter. Efter en kort väntan hade alla spektrumiter nått fram till vad som liknade en stor herrgård.

Från ytan skulle ingen kunna gissa att det finns en saltgruva på platsen. För att faktiskt nå själva gruvan behövde vi gå 65 meter nerför en trappa i ett schakt där botten inte gick att se. Väl nere var vi omringade av salt på alla hål. Gångarna är huggna rakt igenom det tjocka saltlagret, och som vår utmärkta guide poängterade var det tillåtet att slicka på alla stenytor i gruvan. Geologerna var speciellt exalterade, trots att det var så otroligt salt att man kunde känna hur alla celler på tungan torkade bort. Vid ett schakt fanns det en ränna med saltvatten i, som också gick att smaka på ifall man ville. Rivjärn blandat med världens mest extrema pastavatten – ungefär sådan smak hade det.

Många av kamrarna har minimal belysning för att folk inte ska glömma bort att det är en gruva de befinner sig i. (Foto: Johannes Philipp)

Samma saltvatten rinner neråt i gruvan på många ställen och bildar underjordiska sjöar. Vissa av dom är överraskande färggranna. Förutom de här mer naturliga formationerna hade gruvdriften lämnat sina spår. Många av hålorna visar upp hur saltbrytningen gick till, som på ett museum. De största kammarna har använts för olika artistiska syften – en kammare har en hel restaurang med bar i sig som går att hyra, och i en annan har ett helt kapell huggits ut hundra meter under marken, komplett med kristallkronor gjorda av slipat salt. Stället var också som gjort för en obligatorisk gruppbild.

Saltig samling av spektrumiter djupt nere i gruvan. Antalet pixlar i bilden är en referens till saltkristallerna som omger oss på alla håll.

Saltgruvan i Wieliczka är definitivt en plats jag kan rekommendera för varje besökare till Kraków. Och extra mycket ifall du råkar vara en beundrare av stenar – vi har fortfarande inte kunnat räkna ut hur stor överdos av natriumklorid våra geologer fick.

Efteråt blev det ett normalt hängande på diverse barer och även ett shisha-ställe. Efter förra kvällens händelser var ingen av oss riktigt sugen på att festa hårt, och alla gick snart snällt tillbaka till hostellet för att sova.

Dag 9 – Naturens handske och den polska lyckobussen

Förutom en del stränder runt Gdansk förknippar inte många Polen med natursevärdheter. Men faktum är att det finns ganska varierande landskap ifall man vet var man ska leta. Inte så långt ifrån Kraków ligger Ojcows Nationalpark (uttalas ”oj-tsåv”) där naturskog blandas med ett otroligt karstlandskap. För de läsare som inte har stirrat på kartor i evigheter betyder ”karst” bara att berggrunden lätt formas av rinnande vatten. En liten bäck räcker för att skapa både grottor och spektakulära klippor.

Slutet av vår episka resa närmade sig, och efter flera dagars rännande orkade inte alla släpa sig till nationalparken. Av oss som åkte dit tog hälften stadsbuss och resten en Uber. Tanken var att vi förutom att se på klippformationerna också skulle vandra en bit i skogen. Sträckan var inte lång, men innehöll väldigt många branta bitar som gav lårmusklerna en ordentlig utmaning.

En del går ihjäl sig, andra beundrar mäktiga torn. Var och en underhåller sig på sitt eget vis.

Huvudmålet för vandringen var en formation som på polska kallas för ”Rękawica” (handsken), för att den utskjutande klippan ser ut som en hand med fem fingrar. Den låg också på en brant sluttning ovanför en liten dalgång, så utsikt hade vi också därifrån.

Enligt ingen lokal berättelse alls kommer klippan till liv vid varje fullmåne och böjer ner alla fingrar förutom det i mitten. (Foto: Jerzy Opioła)

På vägen tillbaka blev det problem för oss som tagit Uber till Ojcow, eftersom vi inte lyckades få tag i en förare villig att köra utanför staden. Precis då dök en typisk östeuropeisk minibuss upp som bara råkade vara på väg till Kraków, och för ett väldigt förmånligt pris. Enda problemet var att busschauffören bara talade polska, men med gammal hederlig ”allmänslaviska” och viftande med armarna lyckades vi plocka upp resten av vandrarna före de hann med stadsbussen. För att bejaka lyckans gudar gav vi lite extra dricks åt föraren för att visa vår tacksamhet.

Väl tillbaka i Kraków hade det blivit dags för en avslutande sista middag. Efter den i Slovakien tänkte vi att det inte på något sätt kunde vara sämre. Och vi hade rätt. En ordentlig trerätters middag med väldigt god lokal mat och traditionell polsk underhållning – en perfekt avslutning på resan. Hellre tar man besvikelsen som en tidig upplevelse så att man är nöjd senare.

Dag 10 – Trött & Bakfull Airlines välkomnar er ombord

Synonymer till ordet ”trött”: sömnig, slö, utmattad, kraftlös, BraKrakSEx-deltagare.

Vad finns det ens att säga om den sista dagen? BraKrakSEx var en otroligt rolig upplevelse, men efter nio dagars evenemang på raken hade vi alla blivit ordentligt trötta då vi skulle släpa oss till flygfältet. Och för vissa var det inte bara utmattningen som var ett problem. Att flyga bakfull är en hemsk upplevelse.

Själva flygtiden var som tur kort, och efter landningen var det dags att hämta sitt bagage samt säga orden ”Hem och sova” åtminstone fem gånger var. Och med det hade BraKrakSEx 2022 nått sitt slut.

Det är praktiskt taget omöjligt att sammanfatta den här resan. Hela den här texten, tillsammans med de andra delarna av Sagan om BraKrakSEx 2022, visar bara upp ett av trettiotre perspektiv på resan. Jag tror dock att alla medresenärer kan instämma om att allt vi fått uppleva, även det negativa, har bidragit till en starkare sammanhållning inom Spektrum. Plus en hel båtkaravan av minnen. Så ett stort tack till resekomittén för er planering, alla resans deltagare och självklart våra underbara sponsorer!

Fast mest av allt – tack till Slovakien och Polen för att ni finns!