Kategoriarkiv: Blogg

De bättre spektrala artiklarna

Vasagatan som aldrig blev av

Den tiden av året då Vasaappron ordnas har nyss passerat, enligt många årsfestveckans absoluta höjdpunkt. Lag Mys Mys bestående av Aslak, Oskar och undertecknad har visat smärre framgång i detta evenemang, och för att vidare avancera inom de vedertagna examina som finns att uppnå i Vasagatan har vi skramlat ihop en magistersavhandling. Maximering av en minimiprestation finns att läsa här under. Den är ganska utförlig kan man väl påstå, för att citera Simon: ”Ja fattar int att ni ha satt sån tid på de där”.

Maximerad minimi prestation i Vasagatan

Traditionsenlig Vasagata

Det råder ju undantagstillstånd i vårt land första gången sedan Parisfreden undertecknades 1947 som avslutade krigstillståndet. Denna gång drabbas vi av en världsomspännande virusepidemi som sätter käppar i hjulet för hela samhället och framförallt Spektrums årsfestvecka. Pandemin till trots bestämde sig lag Mys Mys för att ta några stop på Vasagatan. Det var helt i understödande syfte för Berghälls lokalföretagare, samt så var vi lite törstiga efter att ha suttit hemma länge.

Mys Mys på Vasagatan (2020)

Godkänd prestation kräver ju 30 sp, där man kan få 5 sp för varje ny bar man besöker på Vasagatan och tar varsitt stop på 0.4 liter. Det var i princip vad vi siktade på, en bar ersatte vi med matpaus och varsin kebabrulle. Tidigare år har vi tagit några fler poäng än 30 nog, men detta var helt trevlig omväxling. För de som är obekanta med Vasagatan brukar det se mer ut som i bilden nedan under appron:

Sällsynt anständig bild från Vasaappro (2018)

Stämningen hade dock sina likheter även nu. I bar Siima böt vi några ord med vad som verkade vara stamkunder. Exakta innehållet i diskussionen löd ungefär såhär:

Stammis: ”Heja Sverige Birger-jaarli. Höger, vänster hela kompani Tut-Tut.”

Mys Mys: ”Ok”

Målgång

Vi tog oss till klubben före tio som man bör enligt reglerna. Där kunde vi konstatera att vi var först i mål och att vi hade uppnått flest, samt minst poäng bland deltagarna. En riktig succé med andra ord. Kvällen fortsatte med Jenga och djupa diskussioner. Möjligtvis användes klubben som övernattningsställe.

Kvällen fortsatte på klubben

Stay safe och tvätta händerna,

Daniel

Historien om Klubben

Spektrums omtyckta festlokal i Kronohagen, “Klubben” som den även kallas, införskaffades för hela 50 år sedan! Det firar vi i en vecka genom att forna studeranden från olika årtionden kommer dit och förtäljer sina bästa minnen över en kopp kaffe. För att ge en kort inblick i historiken och skapa rätt stämning lyder ett utdrag ur Spektrums historik från de tiderna så här:

“År 1970 var mycket betydande för Spektrums del. Då fick föreningen flytta in i den gamla kolkällaren på Mariegatan 10 och hyra den som klubblokal. Den 19 februari undertecknades hyreskontraktet mellan Victoriastiftelsen och Spektrum rf. Kontraktet trädde i kraft 1.3.1970. Efter flera veckors hårt svabbande och inredande hölls den första sitsen 13.4.1970. På månadsmötet 6.5.1970 konstaterades i paragraf 14 att grannarna hade klagat över oljud ute på gården…”

Det är just de studerande som var inblandade i införskaffningen som vi hade äran att träffa måndag 17.2. Då bjöds det på kaffe och örfil till 60- och 70-talister. Nog verkade de hålla med om att kanske grannarna ibland överlämnade klagomål angående ljudet, hur märkligt det än må låta. Skolrådet Kavonius bodde precis ovanför och han hade speciellt en tendens att nu och då säga till när det fick räcka. Svenska Naturvetarklubbens (SvNKs) före detta ordförande Andrea Packalén tillade även att de ibland fick utstå lite kritik då de kom för att använda klubben, fastän oväsendet egentligen hade åsamkats av spektrumiter.

Urban Wiik studerade organisk kemi under sin tid i Spektrum, och visste en del om klubbens införskaffning. Det var nämligen så att intendenten för Victoriastiftelsen som ägde källaren var bekant och man kom överens om ett hyreskontrakt, men stiftelsen är egentligen till för att stöda kristliga fruntimmer. “Så av två orsaker är vi lite malplacerade vi pojkar” utbrast Wiik skämtsamt. 

Vidare minns han hur målningen i klubbens trappuppgång hämtades dit, den går även under namnet “Potero Maja”. Professor Walter Wahl hade avlidit och släktingarna hade tagit vad de ville. Urbans far hade jobbat med honom, och när de skulle tömma det sista ur Wahls privata laboratorium så fanns där ännu en avbildning av Francisco Goyas “Nakna Maja” kvar. Den passade Urban på att nappa åt sig och så hittade den sin väg till klubben bak i pappa Wiiks Ford Taunus.

Urbans prat hör ni här:

Magnus Lindström kommenterade att målningen egentligen torde vara Giorgiones “Sovande Venus”. Han tog upp på varenda SvNK möte under övriga ärenden att de borde skicka ett brev till galleriet i Dresden, som trodde sig ha den äkta versionen, att de skulle byta ut sin kopia mot originalet som hänger på väggen i klubben.

Det var inte lika fritt att köpa alkohol då som idag. En radikal alkohollag trädde i kraft 1968 som satte lite friare tyglar kring köpandet av bland annat mellanöl. Före det berättar Lindström att man fick köpa en korg per person. En gång när han och en annan var på uppdrag att inhandla öl var de i behov av lite mer än vad gränsen tillät. Då kom de på idén att de kunde byta jackor efter första rundan varefter de gick in i affären på nytt efter mer och bra gick det.

Magnus berättar mera om rundfotade naturvetare och razzior på klubben:

Det inleddes en diskussion om hur SvNK hade kommit till klubben. De hade hållit till i Nylands Nation innan det men nationens finanser hade gått åt skogen 1970 som Magnus uttryckte det. Han hade fungerat som klubbhövdning och minns tiden på Nylle väl efter många nätters sovande på en kamel i sällskapsrummet. Det slutade i alla fall på det viset att SvNK fick fara därifrån och istället byggdes utrymmet så småningom om till den nattklubb (Karl XII) som finns där ännu idag. Efter en kort stund som lokallösa kom våra kära svunkeiter till klubben!

Studentpolitik

Majrevolten kallas de gatukravaller som utspelades mellan studenter och polis i maj 1968 i Paris. Det var kulmen av den vänstervåg som drog över världen kring de här åren. Idéerna spreds norrut till Danmark, Sverige och till slut även till Finland. Man demonstrerade mot kapitalism, masskonsumtion, amerikansk imperalism och konservativa institutioner.

I slutet av novemeber 1968 ockuperades Gamla studenthuset av studenter i protest mot att Helsingfors borgerliga studentkår firade 100 år med lyx och fina gäster.

Niklas Meinander minns den aktiva studentpolitiken i 60-70 tals skiftet väl. Spektral debatt pågick 1968 i Hufvudstadsbladets insändarsidor som just hade att göra med ockupationen av gamla studenthuset. Ordförande Ullica Segerstråle var vänsterradikal och resten av styrelsen var konservativa eller till och med svart-höger.

Andrea Packalén började sina studier vid Svenska Naturvetarklubben 1976 och fungerade som ordförande flera år med början år 1978. Hon berättade att vänstervågen då började tona ut och istället blev den gröna rörelsen populär. Den var speciellt omtyckt bland biologer. En del tog steget längre och blev gröna aktivister, detta var faktiskt startskottet för partiet Gröna Förbundet eller De Gröna som de brukar kallas i folkmun. Den förenande faktorn var det gemensamma målet att stoppa utdikningen av sjön Koijärvi, en viktig fågelsjö nära Forssa. Andrea berättade att en del aktivister kedjade fast sig i träd, detta resulterade i att polis måste komma på plats och såga loss dem.

Om ni vill höra hur roligt svunken hade det på klubben (med undantag för då spektrumiterna hade spytt på mattan och glömt att städa), ja då ska ni lyssna på Andreas tal:

Renoveringen

Henrik Swan började studera kemi 1977 och han var aktivt med under klubbens stora renovering inför föreningens 50 års jubileum 1983. Bland annat klubbens kännspaka gula färg på väggarna som sitter kvar till dags dato målades då. I början av denna artikel fanns en bild på fartskylten med 50 km/h begränsning som hänger kvar i klubben ännu, Henrik kommenterade att den ursprungligen var en gåva från Linköpings elektrotekniker till jubileumsåret -83.

Epilog

Gästerna ansåg att vi som stod som värdar för Klubben 50 bjudningen, d.v.s. nutida studerade, var i yngsta laget. Den äldsta på plats var tidigare ordförande Frans Graeffe som läser fysik för 6:e året, men på 70-talet var det var inte alls ovanligt att stöta på någon som gjorde detsamma för 12:e året. Kristina Lindén ansåg att man verkligen studerade länge då. Det fanns en beryktad evighetsstuderande, Svante, som bland annat kunde ta av sig frackskjortan utan att behöva röra på rocken, berättade Magnus. Det var något som förbryllade många.

Ovan ser vi värdarna samt Finlands framtidshopp. De ordnade en trevlig inledande kväll till kolkällaren klubbens ära. Hur kan detta firas bättre om inte genom att dra in Spektrumvisan?

Ha det gott!

Daniel Holmberg, blivande reporter.

Deep Heat

I höstas lyssnade jag på en gästföreläsning om seismologisk forskning vid Helsingfors universitet. Jag närvarade mest på grund av att det hade kommit mejl om att det var väldigt få åhörare och jag hade ingenting bättre för mig. Efter en generell överblick av sitt ämne övergick föreläsaren, biträdande professor Gregor Hillers vid HU:s seismologiska institut, till Deep Heat.

Deep Heat må låta som en b-klassens hollywoodfilm från 80-talet med Jean-Claude van Damme men är egentligen någonting mycket mera lokalt och aktuellt.

Borrplatsen i Otnäs.

I Otnäs i Esbo har St1s geotermiska projekt, tidigare St1 Deep Heat, borrat Finlands djupaste hål. St1:s kraftverksprojekt kommer att utgöras av två stycken borrhål, varav det ena är färdigställt. Borrbrunnen når ned till 6400 meter i berggrunden. Sex kilometer är ett respektabelt djup men är ungefär endast hälften så djup som världsrekordet. “Kola Superdeep Borehole” på Kolahalvön är med sitt djup på 12’262 meter, det djupaste människan har nått ned i jordskorpan. Detta Sovjetiska projekt blev lagt på is i samband med unionens upplösning och har varit övergivet sedan dess.

Borrtornet vid Kola Super Deep Borehole på Kolahalvön. Tornet förstördes mellan 2007-2012.

Finland är beläget ovanpå den Fennoskandiska urbergsskölden vars skorpa är i medeltal ungefär 40 kilometer tjock. St1 har alltså borrat genom en dryg sjundedel av jordskorpan under Otnäs. Vårt urberg är ett av de äldsta och geologiskt minst aktiva i världen. Urberget under Esbo är ca 2 miljarder år gammalt och har mycket liten seismisk aktivitet. Den aktivitet som finns är följderna av det kilometer tjocka istäcke som låg över Finland under den senaste istiden.

Tvärsnitt av jordklotet. Borrningarna i Otnäs har bokstavligt talat endas skrapat på ytan med sina 6 kilometer.

Funktionsprincipen för projektet är grovt sett att pumpa ned vatten i ett av hålen. Vattnet strömmar sedan genom små sprickor i berggrunden, värms upp av den geotermiska värme som finns i berget och pumpas upp genom det andra hålet (se bilden nedan). Värmeväxlare används sedan för att ta tillvara energin. För att få vattnet att strömma mellan hålen pressar man ned vattnet genom det första hålet och spräcker berget. Vattenflödet i sprickorna observeras med hjälp av geofoner. På basis av denna “stimuleringsfas” fastställs den slutliga riktningen på det andra borrhålet.

Grov skiss över funktionsprincipen för projektet.

Vårt urbergs karaktär bidrar med både för och nackdelar för detta projekt. Den minimala seismiska aktiviteten medför att borrhålet inte är utsatt för jordbävningar och stimuleringsskedet kan utföras utan större problem. Ett liknande projekt i södra Tyskland var tvunget att avslutas på grund av att stimuleringsfasen inducerade allt för kraftiga jordbävningar i området. Avsaknaden av aktivitet i vår berggrund gör även att hålet måste vara djupare för att en tillräckligt stor temperaturdifferens mellan ytan och bottnen ska nås. Finlands hårda granitberggrund gjorde också att borrningen var mer tidskrävande.  

Stimuleringsfasen utfördes första gången våren 2019. Då inducerades jordbävningar som var märkbara på markytan, 6 kilometer ovanför epicentrum. Många människor i Esbo och Helsingfors kände av skakningar samt hörde mystiska ljud. Skalven hade som högst en magnitud på 1,6-1,9. Seismologisk institutet har rekommenderat att skalven inte får överskrida 2,1. St1 kan någorlunda kontrollera magnituden hos jordbävningarna genom att minska på trycket på det injicerade vattnet. Dock inte helt och hållet, skalven kan fortsätta även efter att pumpningen av vattnet har upphört. Det är heller inte ännu klart ifall (relativt svaga) jordbävningar kommer fortsätta att induceras då själva kraftverket tas i bruk.

Fram tills idag existerar det inte några egentliga protokoll för situationer med potentiella människoorsakade jordbävningar. St1 geotermiska projekt är det första i sitt slag i Finland och första gången i världen man borrat så här djupt i samband med liknande geotermiskt kraftverk. Hillers nämnde också att kraftverkets placering kan förorsaka problem. Vid både Aalto universitetet (som endast ligger ett stenkast bort) och vid Mejlans universitetssjukhus finns ytterst känslig mätutrustning som kan påverkas av även de svagaste jordbävningar. Värmeverket är beläget i tätbebyggelse och kan således påverka befolkning bosatt i området till en större grad än om t.ex. det skulle ha varit mera avlägset placerat.

I skrivande stund är det andra borrhålet påväg att nå sitt idealdjup på ca 6200 meter. I oktober detta år har St1 planerat att köra igång värmeverket.

Källor:

St1s sida: https://www.st1.eu/geothermal-heat
https://en.wikipedia.org/wiki/Kola_Superdeep_Borehole
HU:s artikel där ass.prof. Hillers är intervjuad: https://www.helsinki.fi/en/news/science-news/earthquakes-on-heating-plant-construction-site-no-one-quite-knows-the-risks