I mitt totala misslyckande att producera en text om vetenskap, Spektrum, eller överhuvudtaget något annat av intresse så skriver jag istället om en hobby jag har: Att ”upptäcka” nya stadsdelar och förorter jag aldrig besökt förr. Ja, detta kräver möjligen en liten förklaring först.
Under min tid i militären hade jag en slags överenskommelse med mig själv att jag skulle spendera varannan permission (om ingen listig jävel hittade på att jag hade något viktigare att göra) i Helsingfors och varannan i barndomshemmet i Kouvola. Med detta arrangemang stöter man på H-forshelgarna förvånansvärt ofta på det faktum att man faktiskt inte vet om det finns något på gång, eftersom man knappt kunde befinna sig längre bort från studielivets rytm och ritualer. Så dök alltså denna idé upp på mitt första eller andra tråkiga veckoslut: ”Jag borde besöka Malmgårdstoppen, som den där litauiska mannen i H-trappan berättade om! Och sen kan jag typ gå tillbaka!” Det gjorde jag också, och samtidigt gav jag upphov till bl.a. dessa fina bilder:
Och så började min karriär som amatörförortsfotograf. Sedan dess har jag, alltid då jag råkat ha en tom helg på mig, sett till att besöka en ny del av Helsingfors jag inte varit i förr, gå omkring ett par timmar, och ta så många intressanta bilder jag kan.
Och nu presenterar jag alltså min personliga Fem i topp: Stadsdelar i Helsingfors. För varje stadsdel på listan får ni dessutom en chans att förtjäna obetydande pluspoäng, genom att gissa vilket ställe det är frågan om redan före ni ser texten!
- Berghäll
Det finns omkring 80 själ att älska Berghäll, och de flesta av dem har utskänkningsrätt serveringstillstånd. Nu talar jag dock om en aspekt av Berghäll som man sällan lägger märke till, åtminstone om man är där mitt på natten, i gott sällskap, möjligen efter att ha tagit ett eller annat stop: Det finns faktiskt ett flertal fina utsikter utströdda bland Berghälls kulliga gator. Mer specifikt menar jag området kring Torkelsbacken, som är huvudskälet varför jag valt att lägga Berghäll på listan. Det finns få bostadsgator i Helsingfors som är skönare än Adolfsgatan och Franzénsgatan.
- Hoplax
Man behöver inte vara någon geografiexpert för att märka hur ojämn jorden som Helsingfors är byggd på egentligen är; en backe här, en dal där, kvarlevor från en bortsprängd bergsklippa där borta… Vart man en tittar så ser man vågor i marken, slagfält där den nyländska kusten kämpat för sin tillvaro mot Östersjön. Då man försöker sig på stadsplanering på ett sådant ställe, kan dessa höjdskillnader utgöra ett stort hinder, men de kan också skapa en möjlighet för konstverk. Ett sådant konstverk finner man i närområdet kring Hoplax station.
- Kvarnbäcken
Vill man uppleva staden Helsingfors i ett nötskal så finns det knappast något bättre ställe för det än Kvarnbäcken. Något som karakteriserar staden, enligt mitt tycke, är nämligen det faktum att staden uppstått och vuxit väldigt snabbt, och dessutom i ett land med liten befolkning. Speciellt då man beger sig utanför det centrala näset så börjar det synas att det i stadsplaneringen aldrig verkar ha funnits en enda stor plan som använts i bygget. Istället verkar förorterna ha uppstått en efter en, i sin egen takt, och förvånansvärt oberoende av varandra. Ingenstans är detta synligare än i Kvarnbäcken, en stadsdel som helt enkelt vägrar att bestämma sig om den vill vara en klassisk betongförort, en villaförort, eller en postindustriell tegelstad. Det bästa exemplet på detta finner man då man går nedför den västra sidan av Kvarnbäcksvägen, från norr till söder, då har man för hela vägen höghus till vänster och villor till höger. Och värst av allt så finner man sig i ett kvarter av trähus då man går tillräckligt långt! På den östra sidan, däremot, ser man att Kvarnbäcksvägen verkar bilda en slags ring, där det på insidan bara finns höghus och det på utsidan finns allt möjligt annat, inklusive Ring I och tunnelbanespåren, som effektivt isolerar Kvarnbäcken från resten av Östra Helsingfors. Om inget annat så är det en påminnelse av att Helsingfors till strukturen faktiskt är en ren utstickare bland europeiska miljonstäder.
- Herrgårdsforsen
Herrgårdsforsen ligger i Vanda, och utan tvekan finns det någon som förargar sig över det faktum att den finns på listan. Däremot anser jag att ett så unikt litet kvarter förtjänar att bli nämnt, speciellt med tanke på att Vanda verkar ha en nästan förarglig brist på distinkta stadsdelar, och består i stället mycket långt av en mängd liknande bostadskvarter och förortscentrum som liksom flyter in i varandra. Herrgårdsforsen, däremot, pryder sig med att skiljas från omgivningen. Alla husen i stadsdelen är byggda i samma stil: Typiskt skandinaviska pastellfärgade höghus, med enstaka inslag av rött tegel på marknivå. Dessutom har husens höjd och bredd väldig variation sinsemellan. För övrigt är Herrgårdsforsen en upplevelse, som hellre bör ses än beskrivas.
- Haga
Redan inom den första minuten som jag började utforska Haga så kändes det bekant på något sätt. Först en kittlande tanke om att jag sett något liknande någonstans, någon gång, och sedan ett ord som plötsligt dyker upp, och liksom då man äntligen förstår hur det egentligen är man löser räkneuppgiften, så har jag då hittat ett koncept att köra igenom, ända tills jag hittat en förklaring till varje gata och varje synvinkel. Det ordet är Sverige, och det är det som jag personligen bäst associerar Haga med. Först och främst har vi de pastellfärgade flervåningshusen. Sådana finns det överallt, inte bara Sverige, utan också i Norge och Danmark. För mig, däremot, kommer den sortens hus alltid att påminna om stadsdelen Haga (också) i Norrköping, som ligger mitt emellan centrum och höghuset där mina farföräldrar bor. För det andra så har vi innergårdarna mellan dessa hus. Liknande innergårdar har jag sett i Vanda, men det är något med stilen som är olika. Det är bara då innergårdarna är gröna som de ”räknas”. För det tredje så har vi den långa kurvande vägen Ilkantie, som för någon orsak påminner mig om den liknande Värtavägen, som man bara får uppleva om man är tokig nog att gå hela vägen till Stockholm centrum från Siljaterminalen i Värtahamnen. Och för det fjärde så har vi de två rondellerna som utgör kärnan av stadsdelen. Rondellerna är kanske en av de märkvärdigaste sakerna som skiljer svensk stadsplanering från finsk.
Nu kanske det lönar sig att backa lite. Det är inte själva landet Sverige som Haga påminner mig om. Det är snarare känslan att besöka sitt alternativa hemland. Det går att likna med känslan att komma hem, en känsla som egentligen inte behöver vara bundet till någon fysisk plats. Men till saken. För förutom att Haga påminner mig om något personligt så är det också ett jädrans fint ställe. Det behöver inte vara den bästa delen av staden, men det är absolut min personliga etta.
Så det var det, alltså. Förutom att denna egendomliga hobby har visat mig nya delar av Helsingfors, så har det även lärt mig intressanta saker om associationer vi har med arkitektur och stadsplanering. Jag kan bara hoppas att åtminstone en del av det har kommit fram.
-Lauri
