År 2013 börjar lida mot sitt slut och terminen är snart slut. För Spektraklets del så innebär det en julpaus i bloggen och att en ny redaktion fortsätter med skrivandet efter julen. För mig som chefredaktör är detta mitt sista inlägg och jag skulle därmed också vilja tacka alla som har följt med och läst Spektraklets elektroniska version.
Jag önskar alla läsare en riktigt god jul och ett gott nytt år!
Alla inlägg av Joar Jensén
Aalto vs. Uni – En jämförelse av matematikstudierna i Gumtäkt och Otnäs
Efter avslutad kandidatexamen i matematik från Helsingfors Universitet, så beslöt jag mig för att fortsätta med magistersskedet vid Aalto Universitetet. Många har säkert funderat på vad som är skillnaderna och likheterna i studierna vid Uni och Aalto. Jag skall nu försöka ge ett så bra svar som möjligt på den frågan, men jag kan förstås bara svara för matematikkurserna.
Kurser (kursinnehåll och – upplägg)
Vid Uni är de flesta matematikkurserna uppbyggda på det klassiska sättet: föreläsningar, räkneövningar och antingen mellantenter eller sluttentamen, med en viss variation vad gäller räkneövningarnas upplägg och utförande. Vid Aalto är upplägget detsamma; föreläsningar (normalt 4 h/vecka), räkneövningar (2h) och sedan tentamen (antingen två mellanförhör eller en sluttentamen beroende på kursen). Beroende på kursen, så är räkneövningarna uppbyggda på olika sätt. Följande varianter har förekommit: möjlighet att få hjälp med uppgifter på räkneövningen och lämna in uppgifter senare, genomgång av exempeluppgifter under räkneövningen och inlämning av uppgifter senare, göra uppgifterna på förhand och sedan i grupp framföra en gemensam lösning för någon av uppgifterna och klassiska räkneövningar där räkneövningsassisten plockar någon ofrivilligt frivillig att redogöra för lösningen av uppgiften. Största skillnaden är att räkneövningarnas procentuella betydelse i kursvitsordet är högre vid Aalto, men detta beror också på kurserna. Då jag bara har relativt små kurser, så kan jag förstås inte svara på hur massföreläsningskurserna är vid Aalto, men jag antar att de fungerar på liknande sätt.
Kursinnehållet skiljer inte mycket åt; matematiken på Aalto är precis likadan som på Uni. (Och jag som trodde jag skulle slippa undan jobbiga bevis…)
Studiepoäng och arbetsmängd
Då jag inte har gått någon magisterskurs på Uni, så kan jag inte direkt svara på om arbetsmängderna för lika kurser är samma. Jag kan däremot säga att arbetsmängden/studiepoäng för kurser i kandidatskedet är betydligt mindre än för magisterskurser vid Aalto. Jag tror bestämt att jag lagt ner de 27 timmar man förväntas lägga ner per studiepoäng i de kurser jag har gått vid Aalto, vilket jag aldrig gjorde i någon matematikkurs (kandidatnivå) vid Uni. Veckoliga inlämningsuppgifter är kanske en förklaring till den ökade arbetsmängden, men också att kurserna har varit svårare. Det är lite svårt att veta vad som är de exakta förkunskaperna till kurserna, vilket har lett till att jag har varit tvungen att läsa på egen hand det som man förväntas kunna.
Överlag skulle jag säga att det krävs en lite större arbetsmängd för att komma upp i normal studietakt vid Aalto än Uni, men förklaringen kan också vara steget mellan kandidat- och magisterskurser.
Men hur är det egentligen?
- Underbart att gå alla kurser på engelska (och äntligen slippa finskan!)
- Ännu mer underbart att kunna studera något så otroligt intressant som kryptologi (även om det innebär att jag måste läsa en del teoretiska kurser vilka jag inte är lika förtjust i)
- Roligt att träffa nya bekantskaper från världens alla hörn
- Jobbigt att pendla till Otnäs (men jag använder restiden till att filosofera, plugga och sova)
- Omöjligt att hitta i huvudbyggnaden i Otnäs (arkitekten var uppenbart inte intresserad av att rita en logiskt uppbyggd byggnad, vilket har lett till att jag har tappat bort mig ett antal gånger)
- Inte okej att klassificera matematiker som fysiker (det är STOR skillnad, även på ett tekniskt universitet)
Madde
Matematiker som läser kryptologi och kodningsteori (tillämpad matematik för den som funderar)
Den stora köksrenoveringen
Den största förändringen på Klubben detta årtusende, och möjligtvis sen Klubben blev Klubben, var den stora köksrenoveringen. Då jag började på Spektrum var Klubbens kök, om man ens kan kalla det ett kök, inte särskilt trevligt att laga mat i. Visst kockades det en massa god mat och festerna var precis lika roliga, men värdinnorna hade inte direkt optimala arbetsförhållanden. Det var svårt att hitta en bra bild* över hur köket såg ut tidigare, men bilden nedan från slutet av nittiotalet ger en ganska bra beskrivning av bristen på arbetsbord, förvaringsutrymme och ordentlig ugn.
Det var i början av 2002 som vi rev ut allt det där och byggde upp ett nytt, glänsande och funktionellt IKEA-kök, främst under årets första två veckoslut. Att riva gick lätt eftersom det var ganska lite som var värt att spara, men att få nya, rektangulära, flata saker att passa in i Klubbens minst sagt allt annat än släta och vinkelräta väggar och golv var en utmaning. Dessutom hade de flesta av oss inte riktigt rätt utbildning eller erfarenhet för köksrenoveringar (vad lär de oss egentligen i grundkurserna?), men det mesta gick nog ganska rätt, även om det finns några små missar att finna för den som är petnoga.
Det är förvånande hur mycket skåputrymme vi fick in i bakväggen (husets huvudvattenkran är förresten bakom rosa skivan, så alltför mycket saker borde inte ställas mot den), där det tidigare bara var några smala hyllor. Köksbänken tar upp lite mer utrymme än tidigare, men överlag är köket lika stort trots mycket mer förvaringsutrymme och ytor.
En sak som diskuterades flitigt var om vi på något vettigt sätt kunde få rinnande vatten till köket. Det visade sig tyvärr bli för dyrt och komplicerat, främst eftersom vi är under avloppssystemet och det skulle behövas pumpar och dylikt. Att ha en vattenkran utan avlopp var för riskabelt och kanske inte tillåtet. Att ha en diskho utan avlopp var också en risk (men själva diskbänken som vi fick gratis någonstans ifrån var för användbar), som i vissa fall lett till smärre, ofta illaluktande, missöden då någon hällt saker i den.
Vi var lite tveksamma om en fristående köksbänk på IKEA-plastben skulle klara av Klubbenförhållanden, men benen var lätta att ställa in på det ojämna golvet och verkade stabila. Och de höll i nästan ett år. Sen brakade benen under det spektrala trycket, en hel del glas gick i kras, och det var dags att hitta på nya lösningar. Nu står köksbänken stadigt på några hopsnickrade battingstumpar.
Det var en hel del planerande, jobb och kostnader, men köket blev riktigt lyckat. För matlagning var det viktigaste nog främst en riktig ugn (som inte var en självklarhet) och en ordentlig köksbänk. Men både före och efter och i all framtid är köket ju absolut bästa platsen att hänga under jatkona, ibland också under sitsen och för att inte tala om att supa sig full medan man lagar mat.
* Dokumenterade vi ens renoveringsprocessen? Man tycker ju vi borde ha gjort det, men ack det där minnet…
– Nicke
