Etikettarkiv: Utbyte

Den unge herremannen som flydde redaktionen och landet

Utsikt över Innsbruck

Hej allesammans!

Läsåret rycker igång med fart och scheman är fullpackade med diverse festligheter samt ofestligheter kring Helsingfors. Men för vissa kan ståhejet ske utanför vårt fagra kampus… Ja, kanske till och med utanför den trygga och vackra staten Finland. Som chefredaktör känner jag mig både privilegierad och skyldig att ge ett tack och farväl, då knappt en vecka från detta inlägg beger jag mig till Innsbruck, Österrike på utbyte.

Placerad i en alpdal vid floden Inn är Innsbruck en idyllisk bergsbosättning på sommaren och ett populärt mål för skidare under vintern. Leopold-Franzens universitet firar i år 350 år sedan dess officiella grundande och omfattar 16 fakulteter inom så gott som alla discipliner man kunde tänka sig (och inte tänka sig) studera.

Huvudbyggnaden på Innsbruck universitet

Har du själv funderat på att spendera ett halvår eller två utomlands? Samlat här är lite uppmuntran, info och egna funderingar.

Hur söker man till utbyte?

  • Kolla sidan
    https://guide.student.helsinki.fi/sv/studera-utomlands för all information gällande vem kan söka, destinationer, och så klart själva ansökningsprocessen. Det rekommenderas att ansöka för en hösttermin eller hela läsåret, vilket sker i november-februari beroende på vart du vill åka.
  • En erbjudan är inte genast bindande, så det är bara att modigt ansöka, även om du inte är totalt säker!

Vad får man ut av det?

  • Nya vänner och kontakter kring världen.
  • Chans att lära sig nya språk!
  • Omväxling i livet.
  • Bekanta sig i den lokala dryckkulturen.
  • Finansiellt stöd från FPA, mobilitetsservicen och Erasmus (eller annan organisation), så du måste knappt spendera nåt mer än du gör just nu!

Lönar det sig? Absolut! Eller så har jag fått höra av både vänner och familjemedlemmar.

Egna motiveringar och funderingar

Förutom det som nämndes ovan har jag en egen bakhistoria som ledde till beslutet. Vad som följer kan låta nedsättande, men kanske någon läsare känner igen sig och också inspireras att söka förändring i livet.

Under gymnasiet hade jag utvecklat något av ett spel- och internetberoende, vilket ledde till många skippade evenemang som gulis. Jag träffade färre nya människor och överlag utsatte mig inte för så många sociala situationer mitt inre jag sade att jag ”borde”. Det ledde eventuellt till ökande känslor av inkompetens och baktankar likt ”jag hör inte till det här gänget”, även om stämningen var trevlig. Bland stora grupper eller bland främmande människor kunde jag inte längre trivas som jag kunde förut.

Efter något av ett depressionsfall sommaren 2018 besökte jag under hösten både hälsovårdaren på SVHS samt en stödgrupp för studerande med social ångest. Det hjälpte lite, men en psykolog fixar inte alltid en person helt, utan snarare hjälper en fixa sig själv. Motiverad av detta och allt annat gott jag hört om utbytesstudier, satt jag i februari en ansökan för att riktigt utsätta mig för världen. Lyckligtvis erbjöds en plats genast. Målet blev Österrike, eftersom jag ville till ett tyska- eller engelskatalande land och gillar bergsmiljöer.

En stor insikt i det hela var att den finska kulturen för socialt umgänge kanske inte lämpar sig för alla. I mitt fall har jag lärt känna väldigt få personer i de finskspråkiga föreningarna eller överlag utanför Spektrum. Och på tal om Spektrum är jag oändligt tacksam till alla dess medlemmar: ni har verkligen fått mig att känna mig som hemma i en miljö där jag annars inte kunde ha gjort det.

Vad sker med redaktionen?

Vänligt nog har redaktör Sebastian Holm lovat att ta över som chefredaktör. Sebbe är en utmärkt skrivare och jag litar på att han även kan hålla vår redaktionschef i check. Det betyder också att vi behöver fler redaktörer, så räck bara modigt upp handen under funktionärsvalet senare på hösten (kollar speciellt på er gulisar). Det är skoj, jag lovar!

Från mig ser ni kanske något inlägg från utomlandet under årets lopp. Jag ska lära österrikarna den ädla konsten av Bang! Kanske det blir en turnering? 🤔

Jag önskar er alla en fantastisk fortsättning på läsåret, och vi ses igen på sommaren eller hösten 2020.

Auf Wiedersehen!
– Robert Härkönen, chefredaktör

Ansökan för utbytesstudier

Slutet av februari passerade oss just och därmed även ansökningarna om utbytes studier för hösten 2017. Ända sedan jag sökte till Gumtäkt visste jag att jag ville utföra en del av studierna utomlands. Säker på vad jag ville gick jag redan under min första månad i Gumtäkt och pratade med utbytes koordinatorerna för att förbereda för min ansökan, ovetande om vad jag gav mig in på. Eftersom jag just skickat in min ansökan och de långa nätterna av ångest och förvirrande är färska i minnet, tänkte jag skriva ett satiriskt inlägg om processen. Det vill säga läs detta med en nypa salt och en hel del humor. Ifall du planerar att ansöka om utbytesstudier kan kanske detta inlägg hjälpa dig då du känner dig vilsen, eller ifall du redan ansökt hoppas jag att detta inlägg kan få dig att le på smilbanden då du återupplever gamla minnen. Okej då kör vi.

Du kan se ansökan om utbytesstudier som en kamp om ”survival of the fittest”. Universiteten vill öka sina chanser att enbart de starkaste individerna blir antagna, varför de vid ansökan har dig gå igenom rad prövningar för att gallra ut de svagaste. Jag lärde mig snabbt att jag inte kommer att få mycket hjälp ifrån utbytes koordinatorerna, vars roll mest verkar vara att guida utbyteselever som valt Gumtäkt som studieplats och inte för oss som vill härifrån. Min teori är att de har en hemlig pakt med universiteten för att se till att du ensam går igenom den här kampen. Det här är en av deras första prövningar.

Gumtäkt har samarbeten med universitet runt om i världen, på den här länken kan du genom att välja din fakultet hitta en lista var det bara är att välja och vraka.

Låt oss säga att du hittat en skola som verkar intressant. Framför allt verkar studielivet, ursäkta kursutbudet, var något som skulle passa dig. Nu börjar det stora äventyret – navigera genom universitetets hemsida – fylld av kryptiska dokument, länkar som bara leder till en tom sida, eller min favorit: länkar konstruerade att fånga dig i en loop som inte leder någon vart. Det här är kanske den tyngsta delen, men du måste bara köra på envist på utan att ge upp.

Mitt tips för dig är att bokmärka (!!) alla nyttiga sidor och skriva ner all viktig information första gången du möter på de. Universitetens hemsidor är otroligt förvirrande. Du har troligtvis hittat fram till var du är nu genom noga utvalda beslut (läs: slumpvis klickat fram från länk till länk för du är frustrerad och har ingen aning vad du håller på med) och du kommer garanterat att glömma var du hittade den här ena avgörande informationen sekunden du lämnar sidan. När du senare försöker hitta tillbaka har du inget minne av en ända sida som dyker upp framför dig. Så lita på mig, bokmärk allt.

Gandalf

Nånting annat värt att nämna, när du äntligen lärt dig att navigera runt på det första universitetets hemsida kanske du märker att den här skolan inte var rätt för just dig. Varje universitet har en egen idé om hur en organiserad hemsida är uppbyggd. Så jag hoppas du ser framemot att gå igenom hela processen om att hitta väsentligt information om och om igen. Du kan ju trots allt inte veta om universitetet i fråga passar dig innan du hittat den avgörande informationen på deras hemsida.

Så du har hittat informationen du letar efter, jee. Om du trodde att universitetet skulle göra det svårt för dig att förstå vad de menar, trodde du rätt! Nu är det dags att börja dekryptera universitetets riktlinjer och krav för antagning. Varje land har egna krav på kvalifikation, som till först verkade omöjliga att uppfylla men som sedan i vissa fall visade sig vara det motsatta. De flesta skolor har flera tillagda punkter som kan ersätta saknandet av andra, vilket i slutändan resulterar i att så länge du andas och helst är inskriven på ett universitet, är du kvalificerad (grattis).

Michael

Nu är det dags för självaste ansökan. Varje skola har ett antal formulär du än en gång hamnar dekryptera för att sedan fylla i. Den här delen var för mig ändå den roligaste eftersom det nu kändes som om jag faktiskt kom nån vart med min ansökan. Mina skolor bad mig skriva en kort essä om mig själv, en essä som jag till största del höll desamma för alla förutom de delar jag ”justerade”, bara lite, för att bäst passa in på universitetet i fråga. Inget allt för stort, jag tycker jag höll min värdighet ganska bra i behåll. -Europas största forsknings center för aerosoler? Nämnde jag hur jag drömde om att studera system av finfördelade fasta eller flytande partiklar i gas, förrän jag ens kunde krypa? –

Nu är min ansökan inskickad och efter allt jag gick igenom är det kanske lite lustigt att jag bestämt mig för att skjuta upp mina utbytesstudier med minst ett år, eller kanske de förklarar just varför. Jag känner att jag hittat min plats i Helsingfors och även i Gumtäkt, varför det skulle vara synd att lämna den så fort. Jag är dock taggad att se vad den här ansökan resulterade i och ifall jag bestämmer mig för att söka nästa år, torde processen vara en hel del lättare. Jag rekommenderar starkt för alla som är intresserade att ge det en chans (se gallringen som ett test på hur motiverad du faktiskt är på att studera utomlands). Och viktigast av allt så är det här inlägget en smutta överdrivet för comic relief. Kom ihåg du kan alltid be om hjälp, speciellt av folk som gått igenom det förut 🙂

Addo

From Lancaster to Helsinki

After finishing high school and serving my time in the Finnish Defence Forces, I packed my bags and moved to England to study physics at Lancaster University.

I studied there for a year, before deciding to move back to Finland to continue my studies at the University of Helsinki. Here I am to bring forth some of my experiences and the differences of studying in the different countries.

 

Lancaster:

Studying:

When the time came for me to pack my bags for England, I thought there had to be a thousand things that had to be taken care of regarding my studies once I got to Lancaster; choosing modules, finding out what books to buy, making my schedule, etc., etc. After moving day and the first shock of living in another country, I realised that all had been taken care of for me. During the first introductory lectures I was handed all the information I needed regarding my studies, all my first-year modules were already chosen for me, and all I had to do was to follow the schedule that had been made for me. My first thought was that there was a lack of choice in your studies, but later on when studying in Helsinki I realised that having everything planned out for you can be quite convenient.

In the physics department of Lancaster University there is  a 70% compulsory attendance rate in lectures for a module. This is quite surprising for higher education where one should be free to study on ones own terms, provided that the studies go well. I for one am a non-auditive learner and found it quite frustrating to have to sit through lectures without getting any more useful information from them except for knowing what I currently should be studying. During the second half of my year in Lancaster I started skipping more and more lectures, provoking the compulsory attendance rate, in order to study on my own. This tactic ended up having a positive impact on my grades and I regretted not skipping lectures during the first half of the year.

A normal week of physics studies in Lancaster Uni included lectures, workshops and seminars. The purpose of a workshop was to help student solve weekly worksheets that had to be submitted in every module throughout the year. The seminars consisted of a walk-through of proposed solutions to problems in the worksheets. These workshops and seminars were not compulsory, but crucial in order to solve and understand the worksheets, that were based on the theory learned in the modules. I personally found the workshops and seminars to be of much more value than the lectures.

In the beginning of the year every physics student was assigned to a director of studies, whose purpose was to be a form of support for you studies. The director of studies was to call you in for a chat every couple of months or so, to see how your studies were going. You could talk about anything with you director of studies, but there was usually an emphasis on your studies. I found my director of studies to be very helpful and I gave him a lot of feedback of the modules I was studying, and every time I saw him I protested the obligatory attendance on lectures.

 

Student life:

In Lancaster, Lancaster University Student Union Housing, or LUSU Housing, was the organization that took care of accommodating new students in Lancaster, either on campus or in town (the campus is situated about 4 km south of the town).  When you start studying in Lancaster you will be sorted into a college. The college you are in dictates to what kind of a accommodation you can move into if you choose to live on campus. What you study as a major  and which college you are in do not walk hand in hand.  If you choose to move to campus, for your first year, you will probably move into a flat together with a lot of people that do not study the same subject as you, and those people will most likely be the ones you end up socialising and going out with the most during your first year. Thus, creating a web of contacts with people of very different backgrounds and personalities.

In addition to the college system, the Lancaster Uni offered a range of societies and sports clubs,  founded and managed by students, that you could join. Joining a society or club gives one the opportunity to meet a whole new range of people from different colleges and fields of study.  I myself joined Lancaster University’s handball team and met a lot of people from different parts of the world, and I played in various university tournaments in different parts of England.

 

Helsinki:

Studying:

When the time came for me to to pack my bags for Finland, I felt overly calm. I knew that there was nothing to worry about and was sure that everything would be all right once term started at the University of Helsinki. Once I was settled in and ready for my second year of studies, I realised I did not have any idea of how to get started with my studies. There was no schedule made ready for me, there was little relevant information given at the introductory lectures I attended, and I had no clue whatsoever what modules I was to study, and this time I had to choose the modules myself. The credits gained in a module at the physics department range from 3 to 8, which complicates the planning of a 180 credit Bachelors degree especially when you have come in from abroad with a slightly different credit system. This made me really long for all the modules being chosen for me in Lancaster

In the physics department in Helsinki there is no obligatory attendance rate. Now, at first this seemed good. But later on I realised that, in some modules, the lecturers teach things that do not necessarily come up in any lecture notes or course books. Most lecturers do not seem to be doing this on purpose, it rather takes the form of examples of problems they come up with on the go. But some lecturers actually say that these things are exclusive for those who come to the lectures. This really begs the question: Is there really a need for such methods to pressure people into attending lectures at a higher education, especially when there are people that do not learn the auditive way? Why not just post it all in the lecture notes?

The structure of a normal week of physics studies is quite similar in Helsinki, as in Lancaster. There are lectures and workshops to attend, and worksheets to submit. There are no seminars as in Lancaster, they are baked into the workshops instead. This means that usually the students demand dictates how the workshops go: A walk-through of last weeks worksheet, help in solving next weeks worksheet, or a bit of both.  There is simply not time in these workshops to do both, resulting in the risk of there being a lack of understanding in some areas of the theory learned in the modules. In some modules the lecturers post online model answers to the worksheets, which I have found to be very educational and helped me in my studies. I once asked the head of the physics department why he does not post model answers for the worksheets in his module in electrodynamics, and he replied that I have to go to the workshops. Once I explained to him that there is not always time to have a thorough walk-through of the worksheets in the workshops, he simply replied that then I would have to get the worksheets right on my own. I found this advice very unhelpful and was surprised to hear such a remark from the head of the department.

The biggest difference between studying in Helsinki would be that there is nothing similar to a director of studies as in Lancaster. The director of studies really gives one a feeling of the university knowing that you are there, studying. In Helsinki I have never had that feeling.

Student life:

In Helsinki there is no accommodation organization tied to the university . One main reason for this might be that there is no core campus. All the faculties are spread out all over town and there is no “living on campus”. There are some student housing companies like HOAS and Arcada Nova that are usually cheaper alternatives for less earning students.

Once you start uni, there is usually a society tied to the specific field of your studies, that helps you get started. There are some similarities to the societies in Lancaster, but the biggest flaw in Helsinki is that you are “forced” to socialise with people that study the same subject as you. If you feel like socialising with people studying different things, you will have to get out of your comfort zone and attend parties arranged by other societies.

In Helsinki the student parties usually take the form of a “sits” or “sitz”  (shortened from “sittning”) or a seated meal. These academic festivities usually start around 6-8 pm and last for a couple of hours, during which a three-course dinner is enjoyed and a lot of drinking songs are sung. Then after the traditional punsch (do not confuse with punch) the seated meal ends and the guests relocate to another venue where the after party takes place.

Before ending this article it is also worth mentioning that there are great cultural differences between England and Finland, and that there also is a quite hefty tuition fee for studying in England, whilst it is free to study in Finland.

If there is anything that is to be learned from this article, it is that every place has its flaws. But I do not intend in any way to mock the current state of higher education in either country. I have mainly brought forth my point of view and experiences from studying in both countries.

Emil