Etikettarkiv: Fiktion

Minne: Kapitel 5

”Sov du gott” frågade Albert.

Runtom sig hör Robben fniss. Han blinkade till. Albert satt med ett leende och blicken emot sina hemuppgifter. Robben lade märkte till att han satt insjunken i soffan med en varm Battery i handen. Panik inträdde honom och han hoppade till.

”Vänta va? Var e Linda? Vem e jag?”

Fnisset utvecklades till ett hjärtligt skratt. Battery rinner ner för Robbens hand och lår, vilket han hastigt torkar upp.

Bland rösterna hördes Felix. ”Haha Robben, jumalauta du e legenda! Sku du int undvika krapulan me att lähte himaa tidigt?”

Albert lade sitt häfte åt sidan och vände sig mot Robben. ”När kom du hit? Du lagg på soffan redan klockan nio.”

Robben kunde inte svara på frågorna, så han ställde en själv. ”Talade vi int redan, Felix? Under föreläsningen?”

Felix skrattade. ”Aj den du just missa? E du helt seko? Du yrar värre än Olle på KJYRen”, svarade Felix.

”Ja håller med”, tillade Olle glatt.

Efter ett djupt andetag återhämtade Robben sig. ”Va e klockan?”

”Snart 12, närmare tio före… Är du hungrig? Eller får du inget ner alls? Bhahaha!” Det var sällan som någon annan var i värre skick än Olle på morgonen efter, så han njöt av denna sälsynta stund. Alla fyra tog sig emot Chemicum och den ökända MekUMak.

* * *

Felix kommentar spelades fortfarande om i Robbens huvud. ”Jag for tidigt hem igår? Men det är ju int vettigt, jag måste ha dragit pünschen!” Robben grubblade för sig själv och märkte inte att han stod stilla främst i kassakön. Han betalade för maten och bad om ursäkt.

”När for jag hem igår?” frågade han.

”Sale jämt ett”, svarade Felix.

Detta påminnde Robben att han hade skickat flera WhatsApp meddelanden åt Linda. Han drar fram telefonen och söker upp meddelandet. Ingen kontakt hittas på namnet Linda.

”Så jag drog alltså int pünschen?”

”Vadå? Nä, du hajpa om de vitusti men sen seli du någo bullshit och så pussy du out.” Felix ögade först misstänksamt på Robben, men hans min förvandlades till en väldigt oskyldig smil.

”På tal om pussy, vem e Linda? Nån pimu du bonga inatt eller?”

Felix, alltid en charmare. I samma ögonblick som Robben skulle förklara sig började han känna sig yr. Världen blir allt suddigare framför honom och kulminerar till en bekant kläpp på kinden.

* * *

Robben var inte i matsalen mera utan låg på golvet av ett mörkt rum.

”Okej, bra att du lever. Eller ja…” Rösten som Robben hörde lät främmande men bekant. Han tittar upp och ser sigsjälv.

Fortsätter om n veckor…

Minne: Kapitel 4

Linda stod framför dörren och väntade, nervöst men målmedvetet. Först några sekunder, sedan tiotals sekunder, till sist en minut. Hon tyckte sig ha hört några skyndsamma fotsteg innanför, men kanske det var bara vad hon ville höra?

”Robben, är du inte hemma?” Efter det tredje ropet gav Linda slutligen upp och började söka sig mot trappan. Antagligen var Robben inte på plats, men den bittra baktanken var att han nu plötsligt försökte undvika henne. Linda suckade och drog fram sin telefon, och i det ögonblicket slog dörren upp bakom henne.

Robbens lägenhet var liten men hemtrevlig. På bokhyllan stod en imponerande samling vinflaskor, medan själva böckerna som de ersatte låg på golvet nedanför i en prydlig stapel. Rummet var välstädat, men fastän fönstret stod vidöppet luktade rummet något fränt. Uppenbart en följd av för ivrigt festande de senaste dagarna.

”Förlåt att jag lät dig vänta så länge! Här var lite väl skräpigt och jag förväntar mig oftast inte besök den här tiden.” Robben såg onaturligt nervös ut då han talade. Linda flinade och försäkrade honom att det inte gjorde nåt, hur oförberedd han än var. Kvällen fortsatte med snack om studier, fester, mat, politik och allt annat mellan himmel och jord. Då de bestämde sig för att se på en live stand-up-komedi på nätet gick Robben fram till kylen och tog ut ett par kalla tölkar. ”Jag gissade att du inte druckit tillräckligt ännu” skrattade Linda. Kanske kvällen skulle gå som hon tänkt sig…

* * *

I sina tankar hade Robben bara två målsättningar. För det första, bete sig normalt för att inte skrämma bort Linda. För det andra, ta reda på hur han råkat i den förvirrande situation han var i. Innan Linda smällt honom på kinden efter sitzen hade Robben slocknat och upplevt en konstig krabbisfylld morgon där han vaknat på labbet i Physicum. Men det kunde inte ha varit en dröm: upplevelsen var alldeles för verklig, som om den skett igår. Dessutom måste idag vara dagen efter sitzen, med tanke på Felix kommentar efter föreläsningen. Så om Robben verkligen upplevt händelser i icke-kronologisk ordning och morgonen på labbet verkligen sker, kunde det vara klockan 07:31 imorgon?

”Hahahahahaha!” Linda skrattade högljutt åt skämten från live-showen. Hon visade sig vara en snabb drickare, då hennes hand redan för fjärde gången var tom. Robben bjöd på en till och Linda tackade glatt ”Ja!” med ett leende.  På vägen till kylen ställde han in klockan på 07:29 och återvände sedan vinglande med två iskalla cider. Live-showen fortsatte och Robben skrattade hjärtligt med, fast hans tankar låg helt annanstans.

Då slog det honom. Det fanns en minneslucka i det förflutna han inte personligen upplevt. Det var timmen från att Robben beslöt sig gå hem från festen, tills Linda smällt honom på kinden vid WC-dörren, varemellan han uppenbarligen hade beerpongat och tagit pünschen. Där måste hela galenskapen ha börjat. Robben bad Linda att åter visa honom videon av pünschenprestationen.

Huvudet började vingla mer än vanligt. På videon, fast den var filmad utan blixt, syntes en person Robben aldrig sett förut. Det var ju i och för sig inget konstigt, i synnerhet för en kampussitz, men i handen höll han något alldeles för välbekant: ett bananformat föremål.
”Mår du bra Robben? Din panna är ju dränkt i svett”. Robben svängde sitt ansikte mot Lindas och rös. Till skillnad från rösten såg Lindas ansikte inte alls oroat ut.

”Jag mår lite illa”, uttalade Robben och vinglade sig mot fönstret. Passligt nog lyckades han kasta upp mot gatan nedanför, där lyckligtvis ingen person råkade stå under. Robben var inte längre förvirrad. Han var rädd. Linda var ju precis lika mycket en främling som personen på videon och hon hade också en hand i Robbens konstiga öde. Om hans hoppande från en tidpunkt till en annan orsakades av gelébananen eller ett norrskenslikt ljus, varför hade Lindas smäll på kinden samma effekt? Robben beslöt sig för att konfrontera Linda direkt om saken. Men först tog han ett djupt andetag och vände blicken mot gatan…

Blodet frös till is. Tiden stod stilla. En helt obegriplig serie av händelser satte igång. Vid sidan om gatan såg Robben sig själv, gående från Majstranden upp mot Gumtäkt. Bakom sig hörde han ett mekaniskt klang och ett hummande ljud. Robben svängde sig om. Linda stod vid mikrovågsugnen och genom luckan lyste ett gröngult ljus. Under bordet stod fem oöppnade ciderburkar.

Ljuset tilltog och det sista Robben såg innan han kollapsade på golvet var Lindas uttryckslösa min, stirrande djupt in i Robbens ögon.

Minne: Kapitel 3

Pipipipi pipipipi!

Alarmet skrek till ett par timmar senare och Robben vaknade till, överraskad över hur väl han mådde med tanke på gårdagens prestationer. Med några snabba ryck reste han sig ur sängen och ångrade gesten med det samma. En dånande huvudvärk och ett abrupt illamående slog till honom som om världsmästaren i kulstötning hade slängt ett klot i pannan på honom. Robben vinglade sig kvickt mot toaletten.

En dryg timme senare befann sig Robben på föreläsningen. Föreläsaren blängde surt på honom då han kom in i salen en kvart försenad. Robben tog sig snabbt  till första lediga plats och tog fram sitt anteckningsmaterial för att åtminstone se aktiv ut, medan han satte sina armar i kors på bordet och lutade sig mot dem. ”Fan också”, mumlade han för sig själv då huvudvärken fortsättningsvis dånade. En konstig känsla gnagade på honom då han funderade på gårdagen. Föreläsaren fortsatte med sin monotona monolog och så småningom började tröttheten övervinna Robben än en gång.

”Robben, Robben, Robben… Var gårdagen för mycket för dig?” Robben kände igen den mörka och gosiga rösten. Han hajade till och uppfattade snabbt att så gott som alla studerande redan lämnat salen. Framför honom stod hans kurskamrat Felix, som såg riktigt pigg och glad ut. Smilet kändes nästan en aning uppretande för Robben, som fortfarande led av sin huvudvärk. ”Bierjunge”, svarade Robben medan han tvingade fram ett leende.

Dagen fortsatte efter föreläsningen såsom vilken studiedag som helst. Huvudvärken och illamåendet försvann fort och Robben tackade sina gener som räddat honom från världshistoriens kraftigaste baksmälla. Han åt lunch med Felix, samt ett antal andra spektrumiter, och spenderade efteråt sin tid i kafferummet då han inte var på föreläsning. Då dagens föreläsningar tagit slut och Robben förlorat med Olle i pidro -113 – 70 var det dags att ta sig hem.

Väl hemma slängde Robben av sig ryggsäcken och kastade sig i sängen där han grävde fram sin telefon. Med några kvicka handrörelser öppnade han WhatsApp. ”Något bra med gårdagen ändå”, sade han för sig själv då han öppnade en ny chatt till Linda och log. Han började knappa in ett meddelande, men blev distraherad då han hörde röster från korridoren utanför hans lägenhet. En stund senare ringde dörrklockan till hans lägenhet. Robben sneglade mot dörren och drog sig upp ur sängen. ”Robben, är du hemma?” En bekant tjejröst hördes från andra sidan dörren. Robben skyndade sig mot dörren för att öppna den, men frös till med handen på låset då hans ögon nu riktade sig mot mikrovågsugnen. Luckan var öppen och inuti låg en grön geléklump med formen av en banan, i samma ställning som bananen han lagt i mikrovågsugnen.

Robben backade långsamt från dörren med tysta steg. Nu klickade det för honom vad den konstiga känslan var som han haft under dagen. På något vis hade han de senaste dagarna upplevt händelserna i en icke-kronologisk ordning. ”Baksmällan borde ha varit igår, inte idag” viskade han för sig själv. Två bankningar hördes på dörren. ”Robben, är du där?”, frågade samma röst han hört under natten då han vandrat tillbaka till sin lägenhet. Robben kände sig kallsvettig. Bland de aktiva spektrumiterna fanns det ingen matematiker vid namnet Linda…