Linda stod framför dörren och väntade, nervöst men målmedvetet. Först några sekunder, sedan tiotals sekunder, till sist en minut. Hon tyckte sig ha hört några skyndsamma fotsteg innanför, men kanske det var bara vad hon ville höra?

”Robben, är du inte hemma?” Efter det tredje ropet gav Linda slutligen upp och började söka sig mot trappan. Antagligen var Robben inte på plats, men den bittra baktanken var att han nu plötsligt försökte undvika henne. Linda suckade och drog fram sin telefon, och i det ögonblicket slog dörren upp bakom henne.

Robbens lägenhet var liten men hemtrevlig. På bokhyllan stod en imponerande samling vinflaskor, medan själva böckerna som de ersatte låg på golvet nedanför i en prydlig stapel. Rummet var välstädat, men fastän fönstret stod vidöppet luktade rummet något fränt. Uppenbart en följd av för ivrigt festande de senaste dagarna.

”Förlåt att jag lät dig vänta så länge! Här var lite väl skräpigt och jag förväntar mig oftast inte besök den här tiden.” Robben såg onaturligt nervös ut då han talade. Linda flinade och försäkrade honom att det inte gjorde nåt, hur oförberedd han än var. Kvällen fortsatte med snack om studier, fester, mat, politik och allt annat mellan himmel och jord. Då de bestämde sig för att se på en live stand-up-komedi på nätet gick Robben fram till kylen och tog ut ett par kalla tölkar. ”Jag gissade att du inte druckit tillräckligt ännu” skrattade Linda. Kanske kvällen skulle gå som hon tänkt sig…

* * *

I sina tankar hade Robben bara två målsättningar. För det första, bete sig normalt för att inte skrämma bort Linda. För det andra, ta reda på hur han råkat i den förvirrande situation han var i. Innan Linda smällt honom på kinden efter sitzen hade Robben slocknat och upplevt en konstig krabbisfylld morgon där han vaknat på labbet i Physicum. Men det kunde inte ha varit en dröm: upplevelsen var alldeles för verklig, som om den skett igår. Dessutom måste idag vara dagen efter sitzen, med tanke på Felix kommentar efter föreläsningen. Så om Robben verkligen upplevt händelser i icke-kronologisk ordning och morgonen på labbet verkligen sker, kunde det vara klockan 07:31 imorgon?

”Hahahahahaha!” Linda skrattade högljutt åt skämten från live-showen. Hon visade sig vara en snabb drickare, då hennes hand redan för fjärde gången var tom. Robben bjöd på en till och Linda tackade glatt ”Ja!” med ett leende.  På vägen till kylen ställde han in klockan på 07:29 och återvände sedan vinglande med två iskalla cider. Live-showen fortsatte och Robben skrattade hjärtligt med, fast hans tankar låg helt annanstans.

Då slog det honom. Det fanns en minneslucka i det förflutna han inte personligen upplevt. Det var timmen från att Robben beslöt sig gå hem från festen, tills Linda smällt honom på kinden vid WC-dörren, varemellan han uppenbarligen hade beerpongat och tagit pünschen. Där måste hela galenskapen ha börjat. Robben bad Linda att åter visa honom videon av pünschenprestationen.

Huvudet började vingla mer än vanligt. På videon, fast den var filmad utan blixt, syntes en person Robben aldrig sett förut. Det var ju i och för sig inget konstigt, i synnerhet för en kampussitz, men i handen höll han något alldeles för välbekant: ett bananformat föremål.
”Mår du bra Robben? Din panna är ju dränkt i svett”. Robben svängde sitt ansikte mot Lindas och rös. Till skillnad från rösten såg Lindas ansikte inte alls oroat ut.

”Jag mår lite illa”, uttalade Robben och vinglade sig mot fönstret. Passligt nog lyckades han kasta upp mot gatan nedanför, där lyckligtvis ingen person råkade stå under. Robben var inte längre förvirrad. Han var rädd. Linda var ju precis lika mycket en främling som personen på videon och hon hade också en hand i Robbens konstiga öde. Om hans hoppande från en tidpunkt till en annan orsakades av gelébananen eller ett norrskenslikt ljus, varför hade Lindas smäll på kinden samma effekt? Robben beslöt sig för att konfrontera Linda direkt om saken. Men först tog han ett djupt andetag och vände blicken mot gatan…

Blodet frös till is. Tiden stod stilla. En helt obegriplig serie av händelser satte igång. Vid sidan om gatan såg Robben sig själv, gående från Majstranden upp mot Gumtäkt. Bakom sig hörde han ett mekaniskt klang och ett hummande ljud. Robben svängde sig om. Linda stod vid mikrovågsugnen och genom luckan lyste ett gröngult ljus. Under bordet stod fem oöppnade ciderburkar.

Ljuset tilltog och det sista Robben såg innan han kollapsade på golvet var Lindas uttryckslösa min, stirrande djupt in i Robbens ögon.