En tidsoptimist är en person som ofta kommer för sent, genom att tro sig hinna mer än hen faktiskt gör. Jag tillhör den skara individer som identifierar sig som tidsoptimister och dagligen finner jag mig vara försenad till diverse program. Ifall jag själv inte påverkas av min försening, så finns det ofta någon annan som berörs. Det gynnar sig inte alltid att vara tidsoptimist i dagens hektiska samhälle där stora delar av människans vardag är tidsbestämd ner till sekunden.

Vi har idag klockor som är så exakta att GPS-satelliter måste med jämna mellanrum justeras, efter att märkbart påverkats av den relativistiska tidsdilatationen, så att de är i synk med de på jordytan. Tidmätningen har dock inte alltid varit lika exakt men den har alltid varit relevant. Redan de första människorna räknade dagar mellan regntider, mellan sommar och vinter. De bestämde tiden med hjälp av solen och en nedstucken käpp i marken. Deras klocka hade tre markeringar: soluppgång, middag och solnedgång. Deras dag hade två tidsangivelser: förmiddag och eftermiddag. De levde enkelt och kände knappast av någon tidspress. Detta var tidsoptimistens gyllene tidsålder.

Men sedan kom en vetenskapsman och förstörde allt. Antagligen visste han inte vad han hade upptäckt. Eller egentligen, kanske han inte visste just då. Men många år senare visste han precis vad upptäckten kunde användas till. Och han använde sig av den. På ett sofistikerat och mästerligt uttänkt sätt. Allt för att tala om för utvalda människor i kommande generationer att det var han som hade rätt. Utvalda människor därför att just de hade förmågan att inse varför och att de just därför kunde inse vad de skulle göra för att klara sig undan hans arv till eftervärlden, hans förbannelse, nedkallad över en i uppblåst övermod dömande mänsklighet, en mänsklighet som försökte göra något utanför dess förmåga.

Jag talar förstås om Galileo Galilei och hur han betraktade en ljuskrona som pendlade i vinddraget i katedralen i Pisa. Med sina egna hjärtslag som tidsbestämning insåg han att pendelns svängningstid, dess period, var oberoende av hur lång pendelrörelsen var. Han hade upptäckt det viktigaste elementet i ett urverk: tidhållaren, frekvensgivaren. I ett urverk ingår dessutom en kraftkälla, en regulator, en växelmekanism och en urtavla. Det hade förekommit klockor med mekaniska urverk innan Galileos upptäckt men de var närmast mekaniska leksaker.

Upptäckten av pendeln gjorde att dygnet kunde delas in på ett mycket mer exakt sätt än tidigare. Galileo var en vetenskapsman, fascinerad av astronomi, fysik och matematik. Han hade sedan tidigare förstått att människans förhållningssätt till ett nytt naturfenomen gick enligt en bestämd ordning: att förstå, att definiera, att behärska och sen att ta kontrollen över fenomenet och försöka styra över det.

Det här hade Galileo i bakhuvudet när han yttrade de berömda orden: ”och likväl rör den sig”. Det gjorde han efter att han tvingats att ta tillbaka påståendena om att jorden var rund och kretsade kring solen. Han dömdes till livstids husarrest. Kort innan sin död gjorde Galileo en ritning på ett pendelurverk. Han satte pendeln i svängning och bollen i rullning. Han visste att människan därefter inte skulle ge sig innan dagen var sönderspjälkad i minsta beståndsdel och tiden indelad i nanosekunder. Men han hade redan då insett att människan aldrig kommer att kunna styra över tiden.

Det här var hans hämnd. Ett arv som tog kål på den lycklige tidsoptimisten. Mänskligheten som ideligen försöker göra något utanför dess förmåga är för evigt dömd att känna stress och ideligen titta på klockan. Och konstatera att den likväl rör sig.

Sebastian Holm, evig tidsoptimist med konstant tidsbrist.