Avrundning och ”gällande siffror” (signifikanta siffror) var koncept som jag hade vissa svårigheter med då de dök upp i grundskolan. Det faktum att jag inte fick vara så noggrann som möjligt och alltid skriva ut fem, sex, sju decimaler kändes till en början fel och onormalt. Efterhand började jag inse vitsen med och orsaken bakom avrundning. Resultatet kan helt enkelt inte vara noggrannare, mera exakt, än de ursprungliga värdena. Och ofta räcker det med att pi är lika med 3,14.
Ibland kan ifrågasättbara avrundningar få intressantare konsekvenser än minuspoäng i ett matematikförhör. Halspastiller av märket TicTacs marknadsförs som sockerfria i USA, det vill säga att de innehåller noll gram socker. Detta fastän de består till 94.5 % av sockerarter.
Fresh mints TicTacs och dess näringsvärde. Ingredienserna är: Socker, maltodextrin, syra (vinsyra), risstärkelse, aromer, förtjockningsmedel (gummi arabicum), klumpförebyggande medel (magnesiumsalter av fettsyror), antioxidationsmedel (askorbinsyra), ytbehandlingsmedel (karnaubavax). Källa: k-ruoka.fi
Orsakerna bakom detta marknadsföringskryphål är en intressant klassificering och missvisande avrundning av livsmedelsmyndigheten FDA (Food and Drug Administration) i USA: Ifall en produkt innehåller mindre än 0.5 gram av en beståndsdel (t.ex. socker eller salt) per servering, får tillverkaren skriva 0 gram i näringsinnehållet. I innehållsdeklarationen återges dock ingredienserna, fastän deras massa är mindre än 0.5 gram.
Livsmedelsmyndigheten i USA avrundar 0.5 till 0.
En TicTac pastill har en massa på strax under 0.5 gram och består följaktligen av ca 0.5 gram (0.4725 gram) sockerarter. Trots detta så får alltså godisaskarna, enligt FDA, ha ”sockerfritt” på etiketten, då en ynka pastill räknas som en servering. Ett halvt gram socker per TicTac låter i och för sig inte som mycket men många bäckar små: i en 49 grams ask sockerfria TicTacs finns det totalt ca 46 gram socker.
Min morfar hade en encyklopedi, flera volymer
av inbundna böcker på högsta hyllan i vardagsrummet i Jakobstad. Jag minns hur
jag har bläddrat genom några av volymerna och läst om spaljé, spetälska och spionage.
Jag hade tydligen en förkärlek för bokstaven S. Idag saknar jag det
uppslagsverk som jag egentligen aldrig hade.
Encyclopedia Britannica. Sista upplagan trycktes 2010.
Internet med hemsidor så som Wikipedia har helt
logiskt ersatt dåtidens tryckta encyklopedier. De saknar dock enligt mig det
som utgjorde charmen med uppslagsverken. Ifall jag till exempel vill söka upp spektroskopi i en encyklopedi så
bläddrar jag eventuellt förbi spelteori och
får läsa om hur man kan beskriva strategiska interaktioner mellan rationella
beslutstagare med hjälp av matematiska modeller.
Liknande, oavsiktliga faktafynd är svåra att
efterlikna på hemsidor som Wikipedia. Det är förstås möjligt att klicka vidare
på de blåa länkarna och försvinna ned i Wikipedias kaninhål av information. Det
kan dock krävas flera steg för att få tillgång till fakta som inte direkt
tangerar den ursprungliga sökningen. Jag behövde dyka ner åtta nivåer för att
komma från spektroskopi till spelteori.
Det kan finnas en nackdel med i-förbifarten infångade informations-fragment. I gymnasiet skrev jag en essä om klimatförändringen där jag tog, inte enbart inspiration, utan även viss fakta från katastrof-filmen Day after Tomorrow (2004). Premissen i filmen är att smältande polarisar omkullkastar rådande klimatförhållanden med katastrofala väderfenomen som resultat. Jag baserade långt mina åsikter om möjliga klimatförrändringseffekter på fakta från filmen. Min lärare ifrågasatte med all rätt trovärdigheten hos och användandet av filmen som informationskälla.
Inte den bästa informationskällan för en klimatförändringsessä
För en vecka sedan fick jag ett Twitterinlägg vidarebefordrat åt mig. Inlägget bestod av en retweet innehållande ett urklipp från en okänd text. I texten kommenterar skribenten hur snedvridet det är att geologiska fenomens och från yttre rymden härstammande faktorers påverkan på klimatet inte alls tas med i Finlands och EU:s klimatpolitik.
Jag blev nyfiken på var den ursprungliga texten blivit publicerad och vem som skrivit den. Efter lite googlande visade det sig att texten är skriven av Paavo Väyrynen och var publicerad på hans egen blogg. Väyrynen skriver att han nu i koronatider har haft tid att titta på TV och har den dagen sett på sista avsnittet av ”Uljas universumi” (eng. ”How the universe works”). Avsnittet väckte tydligen ett par åsikter hos Väyrynen som han sen baserar delar av sitt blogginlägg på. (Förtydligande från redaktören: Jag kommenterar endast de åsikter som Väyrynen baserar på ”How the universe works”-avsnittet och inte hans kommentarer på Yles MOT inslag).
Serien är absolut sevärd!
I ”Uljas universumi”-avsnittet beskrivs, enligt Väyrynen, universums skapelse, utveckling och framtid samt information om jordens och månens födelsehistoria. Det är sedan oklart om det är från detta avsnitt Väyrynen tar stöd då han förklarar att Jorden kretsar kring solen på växlande avstånd med växlande axellutning och att solstrålningens intensitet varierar. Vad som åtminstone kommer fram är det faktum att Väyrynen finner det oförståeligt att de ovanstående faktorerna inte tas i beaktande i klimatfrågan, då de enligt honom förklarar de förändringar som hittills har skett i jordens klimat. Ja, det stämmer att de har historiskt sett påverkat och fortfarande påverkar klimatet. Men dessa variationer i Jordens omloppsbana och axellutning följer cykler på 25’000-100’000 år och är ett minimalt bidrag till den klimatförändring vi ser idag. (https://climate.nasa.gov/news/2948/milankovitch-orbital-cycles-and-their-role-in-earths-climate/). Därtill följer inte variationerna i Solens aktivitet den temperaturökning som har observerats under de senaste 100 åren, se bilden nedan .
Temperatur- och solaktivitetsförändringen mellan 1880-2020. Bild: NASA
Utan referenser eller källhänvisningar för att understöda sina påståenden förklarar även Väyrynen hur vi inte vet ifall klimatet blir varmare eller kallare och att vi inte vet koldioxidens andel i en möjlig uppvärmning. Därtill vet vi tydligen inte heller riktningen av växelverkan: stiger temperaturen p.g.a en ökning av koldioxid i atmosfären eller ökar andelen koldioxid p.g.a. stigande temperaturer. Detta är enligt mig farligt felaktiga påståenden. Det finns en världsomfattande koncensus inom klimatforskningen som strider emot Väyrynens påståenden (till exempel NASAs hemsida om frågan: ”Scientific Consensus: Earth’s Climate is Warming” https://climate.nasa.gov/scientific-consensus/ ).
Jag har ingenting emot att Väyrynen yttrar sina åsikter. Men att maskera dessa åsikter som fakta utan tydlig grund, klingar illa i mina öron. Att människor sedan läser Väyrynens blogginlägg som fakta är ledsamt.
Fakta och åsikter flyter allt oftare ihop i det informations-flödesfyllda samhälle vi lever i. Kritiskt tänkande och ett mod att våga ifrågasätta påståenden är viktiga egenskaper idag. Detta i kombination med en vilja att fördjupa sina kunskaper, djupare än den åttonde länken på Wikipedia. Det krävs ibland mera än att bara bläddra igenom ett uppslagsverk eller se ett TV-program för att förstå hela bilden.
Sebbe H
Här finns några tidigare artiklar som tangerar ämnet:
I höstas lyssnade jag på en gästföreläsning om seismologisk forskning vid Helsingfors universitet. Jag närvarade mest på grund av att det hade kommit mejl om att det var väldigt få åhörare och jag hade ingenting bättre för mig. Efter en generell överblick av sitt ämne övergick föreläsaren, biträdande professor Gregor Hillers vid HU:s seismologiska institut, till Deep Heat.
Deep Heat må låta som en b-klassens hollywoodfilm från 80-talet med Jean-Claude van Damme men är egentligen någonting mycket mera lokalt och aktuellt.
Borrplatsen i Otnäs.
I Otnäs i Esbo har St1s geotermiska projekt, tidigare St1 Deep Heat, borrat Finlands djupaste hål. St1:s kraftverksprojekt kommer att utgöras av två stycken borrhål, varav det ena är färdigställt. Borrbrunnen når ned till 6400 meter i berggrunden. Sex kilometer är ett respektabelt djup men är ungefär endast hälften så djup som världsrekordet. “Kola Superdeep Borehole” på Kolahalvön är med sitt djup på 12’262 meter, det djupaste människan har nått ned i jordskorpan. Detta Sovjetiska projekt blev lagt på is i samband med unionens upplösning och har varit övergivet sedan dess.
Borrtornet vid Kola Super Deep Borehole på Kolahalvön. Tornet förstördes mellan 2007-2012.
Finland är
beläget ovanpå den Fennoskandiska urbergsskölden vars skorpa är i medeltal
ungefär 40 kilometer tjock. St1 har alltså borrat genom en dryg sjundedel av
jordskorpan under Otnäs. Vårt urberg är ett av de äldsta och geologiskt minst
aktiva i världen. Urberget under Esbo är ca 2 miljarder år gammalt och har
mycket liten seismisk aktivitet. Den aktivitet som finns är följderna av det
kilometer tjocka istäcke som låg över Finland under den senaste istiden.
Tvärsnitt av jordklotet. Borrningarna i Otnäs har bokstavligt talat endas skrapat på ytan med sina 6 kilometer.
Funktionsprincipen för projektet är grovt sett att pumpa ned vatten i ett av hålen. Vattnet strömmar sedan genom små sprickor i berggrunden, värms upp av den geotermiska värme som finns i berget och pumpas upp genom det andra hålet (se bilden nedan). Värmeväxlare används sedan för att ta tillvara energin. För att få vattnet att strömma mellan hålen pressar man ned vattnet genom det första hålet och spräcker berget. Vattenflödet i sprickorna observeras med hjälp av geofoner. På basis av denna “stimuleringsfas” fastställs den slutliga riktningen på det andra borrhålet.
Grov skiss över funktionsprincipen för projektet.
Vårt urbergs
karaktär bidrar med både för och nackdelar för detta projekt. Den minimala
seismiska aktiviteten medför att borrhålet inte är utsatt för jordbävningar och
stimuleringsskedet kan utföras utan större problem. Ett liknande projekt i
södra Tyskland var tvunget att avslutas på grund av att stimuleringsfasen
inducerade allt för kraftiga jordbävningar i området. Avsaknaden av aktivitet i
vår berggrund gör även att hålet måste vara djupare för att en tillräckligt
stor temperaturdifferens mellan ytan och bottnen ska nås. Finlands hårda
granitberggrund gjorde också att borrningen var mer tidskrävande.
Stimuleringsfasen
utfördes första gången våren 2019. Då inducerades jordbävningar som var
märkbara på markytan, 6 kilometer ovanför epicentrum. Många människor i Esbo
och Helsingfors kände av skakningar samt hörde mystiska ljud. Skalven hade som
högst en magnitud på 1,6-1,9. Seismologisk institutet har rekommenderat att
skalven inte får överskrida 2,1. St1 kan någorlunda kontrollera magnituden hos
jordbävningarna genom att minska på trycket på det injicerade vattnet. Dock inte
helt och hållet, skalven kan fortsätta även efter att pumpningen av vattnet har
upphört. Det är heller inte ännu klart ifall (relativt svaga) jordbävningar kommer
fortsätta att induceras då själva kraftverket tas i bruk.
Fram tills idag existerar det inte några egentliga protokoll för situationer med potentiella människoorsakade jordbävningar. St1 geotermiska projekt är det första i sitt slag i Finland och första gången i världen man borrat så här djupt i samband med liknande geotermiskt kraftverk. Hillers nämnde också att kraftverkets placering kan förorsaka problem. Vid både Aalto universitetet (som endast ligger ett stenkast bort) och vid Mejlans universitetssjukhus finns ytterst känslig mätutrustning som kan påverkas av även de svagaste jordbävningar. Värmeverket är beläget i tätbebyggelse och kan således påverka befolkning bosatt i området till en större grad än om t.ex. det skulle ha varit mera avlägset placerat.
I skrivande stund är det andra borrhålet påväg att nå sitt idealdjup på ca 6200 meter. I oktober detta år har St1 planerat att köra igång värmeverket.
