Game of Thrones | Spektraklet

I fantasybokserien ”A song of Ice and Fire” och i den mer kända tv-serien ”Game of Thrones” kastas vi in i en värld präglad av illistiga ränker och ond bråd död. Vi befinner oss på den stora kontinenten Westeros, i ett slags medeltida feodalsamhälle där mäktiga adelsätter styr och ställer över bönder och borgare. För inte allt för länge sedan har ett fruktansvärt inbördeskrig slitit riket i bitar, då den uråldriga kungaätten Targaryens siste vansinnige kung störtades av sina tidigare vasaller. För första gången på århundraden är det en annan ätt som sitter på Järntronen och härskar över de Sju Kungadömena. Det är dock uppenbart att stormen efter den förre kungens död ännu inte helt bedarrat, att livsfarliga strömvirvlar ännu rör sig under samhällets tillsynes lungna yta.

Vi dras in i ett komplicerat maktspel mellan rikets stora ätter och inser snabbt hur komplext och opålitligt spelet är. Så gott som varje ädling och många av de som frodats nära maktens centrum kämpar för att få mer makt och strävar efter det slutgiltiga målet: att själv en dag få sitta på Järntronen som enväldig monark. Var och en ser sin egen kamp som mest berättigad, medan vi i exil i världsdelen Essos möter tronens ”rättmätiga” arvatagare, den förre kungens sista ättling Daenerys Targaryen.

Medvetet eller omevetet väcks våra sympatier för någon av alla dem som kämpar för att nå sina egna höga mål, vare sig det är den allvarliga ätten Stark i norr, den rika ätten Lannister eller den regerande kungaätten Baratheon. Samtidigt följer vi beundrande med hur Daenerys, en ung kvinna i en mansdominerad värld, lyckas samla allt fler anhängare och få allt mer makt (till en början till och med utan hjälp av drakar). Innerst inne hejar vi som läsare eller tittare på att någon av alla dessa ska segra och få sitt lyckliga slut. Vi blir chockade och förfasade då våra hjältar brutalt dödas och vi fylls av triumferande segerglädje då deras fiender går sitt rättvisa slut till mötes. Vi ser de flyktingströmmar och den misär som går i de politiska ränkernas fotspår, men de tycks oss ofta mindre viktiga än det Stora Spelet. Allt blir nog bra igen, bara rätt ätt sitter på tronen!

Men under berättelsens gång inser vi mer och mer att alla politiska ränker och blodiga slag bara är sidoberättelser, en rad mer eller mindre obetydliga händelser i utkanten av något mycket större. Vid de Sju Kungadömenas norra gräns vakar den uråldriga orden Nattens Väktare över en lika uråldrig mur mot de fjärran isvidderna i norr. Under århundradenas gång har de flesta glömt bort denna ordens och Murens sanna syfte, och de ovetande ätterna i söder tror att de är ett skydd mot de vilda stammarna bortom. Istället för krigare består Nattens Väktare i dessa dagar av deporterade kriminella och politiska fiender till kungen, och Muren ses som ett alternativ till avrättning. Sanningen är dock att något mycket värre än vilda stammar närmar sig i norr. I takt med den annalkande vintern (som i denna värld kan vara i åratal) marscherar en ständigt växande här av vandrande döda, ledda av magiska iskrigare från forntidens mörkaste sagor. Vi inser att om denna här tar sig förbi Muren så kommer knappast ens söderns stora arméer att kunna besegra den, speciellt inte om de först huggit varandra i småbitar. Männen och kvinnorna i maktpositioner skrattar trots detta bara bort varningarna som Nattens Väktare skickar söderut. De tror inte på sagor.

Det finns en skrämmande parallell mellan George R. R. Martins berättelse och den värld vi lever i. Vår tid är en minst lika politiskt orolig tid som den i Westeros, med främlingsfientliga och rasistiska politiker till höger och vänster. I Syrien pågår ett konstant och fruktansvärt förödande krig som aldrig verkar få sitt slut, medan resten av Mellanöstern ständigt tycks antingen i krig eller på randen till krig. Terroristorganisationer för med sig osäkerheten och rädslan till resten av världen, medan väldiga flyktingströmmar ruckar på våra trygga rutiner i Europa. Vår världs stormakter spänner sina muskler i ett kyligt politiskt klimat.

Vi försöker leva våra liv som vanligt, unna oss den lilla lyx som vi vant oss vid i vår nordiska välfärd, men ständiga nedskärningar och fasansfulla nyhetsrubriker från utlandet gör det svårt att blunda för oron. Vi kanske donerar pengar till Röda Korset eller andra organisationer för att hjälpa de värst drabbade och för att lindra vårt dåliga samvete. Vi kanske ligger vakna om nätterna och oroar oss för vår egen framtid. Kommer vi att hitta ett jobb med tillräckligt hög lön för att vi ska kunna fortsätta som vanligt? Kommer vi en dag att kunna skaffa familj och leva det liv som är vår födslorätt? Vi förbannar de osynliga massor som röstar så att uppenbart olämpliga personer får representera våra intressen. Men liksom i Westeros är allt detta en distraktion, något som tär på våra krafter och vänder vår uppmärksamhet åt fel håll. Även vi har en osynlig Mur, bemannad av en fåtalig skara Väktare.

Bortom denna Mur väntar en framtid som får det nuvarande tumultet att blekna vid en jämförelse. Bortom Muren ser vi en värld där kaos härskar i spåren efter otaliga naturkatastrofer. Den globala uppvärmningen, som vår tids politiker lovat begränsa till en förhöjd medeltemperatur på 2°C, har accelererat bortom all räddning. Klimatförändring och konstant utarmning av naturen har förvandlat vår vackra planet till en stormhärjad, skövlad plats. De stora inlandsisarna på Antarktis och på Grönland har till stora delar smultit bort och höjt den globala havsnivån, medan frisläppt metangas från isarna ytterligare bidrar till uppvärmningen av atmosfären.

I denna möjliga framtid är fruktansvärda orkaner allt vanligare vid de översvämmade kustområdena, medan det förändrade klimatet skapar zoner av outhärdlig hetta och torka i Mellanöstern och kring Medelhavet, för att inte tala om Afrika, södra Asien och centrala Amerika. Massiva strömmar av klimatflyktingar, många gånger större än vår tids flyktingströmmar, rör sig ständigt bort från områden där det inte längre går att leva. Miljarder människor tävlar om de kvarvarande grödorna och matförråden, medan färskvatten blir en bristvara i allt större delar av världen. I Norden och i andra tidigare tempererade områden kan man en tid ägna sig åt större jordbruk, men att undvika svält i stora delar av världen är i stort sett omöjligt. Stora krig orsakar omfattande skador då människogrupper och forna nationer kämpar om kvarvarande resurser och boplatser.

Bortom den osynliga Muren ser vi även en värld där mer än en tredjedel av dagens djurarter har dött ut. Minsta lilla rubbning i till exempel tropiska ekosystem vore katastrofala, och nu har stora delar av regnskogarna helt försvunnit. Kvarvarande arter har krympt då de tvingats anpassa sig till nya ekosystem, och ständigt är det fler som ansluter sig till de utdödas tysta följe. Våra stora åkerjordar och omfattande vägnät har gjort det svårt för alla vilda djur att finna en trygg boplats i de områden där klimatet ännu tillåter dem att leva. De förorenade haven är tomma på de djurarter som i vår tid överfiskats på det mest fasansfulla vis.

Detta är vår världs Fiende. Detta är det stora hot som växer sig allt starkare bakom vår Mur. Ännu har vi en chans att besegra fienden, ännu är inte allt förlorat, men tiden rinner snabbt ut. Våra ledare talar med stort allvar om att stoppa klimatförändringen och utarmningen av naturen, men så länge de sätter ekonomisk tillväxt och allas vår bekvämlighet först är vår chans liten. Hur kan någon av oss förvänta sig att vi ska kunna fortsätta leva på samma sätt och ändå åstadkomma en förändring? Borde vi inte se förbi alla de i slutändan relativt små problem som distraherar oss från den verkliga faran? Borde vi inte tillsammans marschera till Muren och ge de få Väktarna den förstärkning som behövs?

Ingen annan än vi själva kan i slutändan kämpa för vårt vackra hem!