Pipipipi pipipipi!
Alarmet skrek till ett par timmar senare och Robben vaknade till, överraskad över hur väl han mådde med tanke på gårdagens prestationer. Med några snabba ryck reste han sig ur sängen och ångrade gesten med det samma. En dånande huvudvärk och ett abrupt illamående slog till honom som om världsmästaren i kulstötning hade slängt ett klot i pannan på honom. Robben vinglade sig kvickt mot toaletten.
En dryg timme senare befann sig Robben på föreläsningen. Föreläsaren blängde surt på honom då han kom in i salen en kvart försenad. Robben tog sig snabbt till första lediga plats och tog fram sitt anteckningsmaterial för att åtminstone se aktiv ut, medan han satte sina armar i kors på bordet och lutade sig mot dem. ”Fan också”, mumlade han för sig själv då huvudvärken fortsättningsvis dånade. En konstig känsla gnagade på honom då han funderade på gårdagen. Föreläsaren fortsatte med sin monotona monolog och så småningom började tröttheten övervinna Robben än en gång.
”Robben, Robben, Robben… Var gårdagen för mycket för dig?” Robben kände igen den mörka och gosiga rösten. Han hajade till och uppfattade snabbt att så gott som alla studerande redan lämnat salen. Framför honom stod hans kurskamrat Felix, som såg riktigt pigg och glad ut. Smilet kändes nästan en aning uppretande för Robben, som fortfarande led av sin huvudvärk. ”Bierjunge”, svarade Robben medan han tvingade fram ett leende.
Dagen fortsatte efter föreläsningen såsom vilken studiedag som helst. Huvudvärken och illamåendet försvann fort och Robben tackade sina gener som räddat honom från världshistoriens kraftigaste baksmälla. Han åt lunch med Felix, samt ett antal andra spektrumiter, och spenderade efteråt sin tid i kafferummet då han inte var på föreläsning. Då dagens föreläsningar tagit slut och Robben förlorat med Olle i pidro -113 – 70 var det dags att ta sig hem.
Väl hemma slängde Robben av sig ryggsäcken och kastade sig i sängen där han grävde fram sin telefon. Med några kvicka handrörelser öppnade han WhatsApp. ”Något bra med gårdagen ändå”, sade han för sig själv då han öppnade en ny chatt till Linda och log. Han började knappa in ett meddelande, men blev distraherad då han hörde röster från korridoren utanför hans lägenhet. En stund senare ringde dörrklockan till hans lägenhet. Robben sneglade mot dörren och drog sig upp ur sängen. ”Robben, är du hemma?” En bekant tjejröst hördes från andra sidan dörren. Robben skyndade sig mot dörren för att öppna den, men frös till med handen på låset då hans ögon nu riktade sig mot mikrovågsugnen. Luckan var öppen och inuti låg en grön geléklump med formen av en banan, i samma ställning som bananen han lagt i mikrovågsugnen.
Robben backade långsamt från dörren med tysta steg. Nu klickade det för honom vad den konstiga känslan var som han haft under dagen. På något vis hade han de senaste dagarna upplevt händelserna i en icke-kronologisk ordning. ”Baksmällan borde ha varit igår, inte idag” viskade han för sig själv. Två bankningar hördes på dörren. ”Robben, är du där?”, frågade samma röst han hört under natten då han vandrat tillbaka till sin lägenhet. Robben kände sig kallsvettig. Bland de aktiva spektrumiterna fanns det ingen matematiker vid namnet Linda…