Disclaimer: denna resdagbok baserar sig på mitt perspektiv, och det fattas möjligtvis en del crazy shit som har hänt åt andra.
Den 14:e augusti 2019 tog 27 spektrumiter för sig att packa sina väskor och pass samt injicera sig med hepatitvaccin. Det var dags för XQRR igen! Denna gång blev det ett flyg till Sofia, Bulgarien (via Istanbul) vartefter vi åkte buss till Skopje fram och tillbaka. Tillsammans var det fråga om 9 nätter, först en i Sofia, sedan fyra i Skopje och de sista fyra igen i Sofia.
Vi byholmare tog en gemensam buss (56:an) till Kottby station, varifrån vi skulle fortsätta med tåg. Det var bara redaktionschefen själv som var sen till samlingen och klarade sig knappt till bussen. Fiilis: HAJP!
På flygfältet delades det ut t-skjortor och xqlusiva halarmärken. Vi checkade oss in och klarade oss oskatt genom säkerthetschecken. Första dödsfällan var den automatiska passkortsläsaren, vart flera spektrumiter (mig inkluderat) blev tillfälligt fångetagna.
Helsingfors-Vanda 
Istanbul
Efter en dryga 3.5 timmar anlände vi till Istanbul Airport där alla yrade runt sina egna vägar. Jag var själv på pide och tog en titt på bisse. För att hedra tradition lärde de äldre spektrumiterna pidro åt gulisar och fjolisar.
Kort recension på Turkish Airlines: bra mat, dryck och service 👍
Lankkupizza 
Jag borda ha putsa linsen förrän jag tog bilderna
Flyget till Bulgarien var betydligt kortare, 1.5 timmar. Det var så kort att vissa hann inte äta sin in-flight måltid förrän vi sku landa. Jappen som satt mellan mig och Markus såg ganska förstörd ut hela resan, men han visade tummen upp när vi frågade om hans tillstånd.
Vi hade plats för 23 personer i bilarna som skulle föra oss till Hostel Mostel. Fyra modiga gamyler/mörkön valde att stanna kvar, och fick njuta av distant fyverkeri under en full måne.
Resehajoande blev vardag 
I väntan på skjuts 
Markus, Kalles, Emils och Härkönens rum 
Min, Jonis och Pakkanens rum
Första natten på hostellet var för vissa ganska tuff. Mitt rum var enligt eget estimat kring 27 grader varmt, med unken luft därpå. Det öppna fönstret var den enda räddningen, men den tillät stadens alla tänkbara oljud tränga in i vårt lilla sovrum. ”Som tur kan man sova på bussen”, tänkte vi alltför optimistiskt.