Pipipipi pipipipi!<\/p>\n
Alarmet skrek till ett par timmar senare och Robben vaknade till, \u00f6verraskad \u00f6ver hur v\u00e4l han m\u00e5dde med tanke p\u00e5 g\u00e5rdagens prestationer. Med n\u00e5gra snabba ryck reste han sig ur s\u00e4ngen och \u00e5ngrade gesten med det samma. En d\u00e5nande huvudv\u00e4rk och ett abrupt illam\u00e5ende slog till honom som om v\u00e4rldsm\u00e4staren i kulst\u00f6tning hade sl\u00e4ngt ett klot i pannan p\u00e5 honom. Robben vinglade sig kvickt mot toaletten.<\/p>\n
En dryg timme senare befann sig Robben p\u00e5 f\u00f6rel\u00e4sningen. F\u00f6rel\u00e4saren bl\u00e4ngde surt p\u00e5 honom d\u00e5 han kom in i salen en kvart f\u00f6rsenad. Robben tog sig snabbt\u00a0 till f\u00f6rsta lediga plats och tog fram sitt anteckningsmaterial f\u00f6r att \u00e5tminstone se aktiv ut, medan han satte sina armar i kors p\u00e5 bordet och lutade sig mot dem. ”Fan ocks\u00e5”, mumlade han f\u00f6r sig sj\u00e4lv d\u00e5 huvudv\u00e4rken forts\u00e4ttningsvis d\u00e5nade. En konstig k\u00e4nsla gnagade p\u00e5 honom d\u00e5 han funderade p\u00e5 g\u00e5rdagen. F\u00f6rel\u00e4saren fortsatte med sin monotona monolog och s\u00e5 sm\u00e5ningom\u00a0b\u00f6rjade tr\u00f6ttheten \u00f6vervinna Robben \u00e4n en g\u00e5ng.<\/p>\n
”Robben, Robben, Robben… Var g\u00e5rdagen f\u00f6r mycket f\u00f6r dig?” Robben k\u00e4nde igen den m\u00f6rka och gosiga r\u00f6sten. Han hajade till och uppfattade snabbt att s\u00e5 gott som alla studerande redan l\u00e4mnat salen. Framf\u00f6r honom stod hans kurskamrat Felix, som s\u00e5g riktigt pigg och glad ut. Smilet k\u00e4ndes n\u00e4stan en aning uppretande f\u00f6r Robben, som fortfarande led av sin huvudv\u00e4rk. ”Bierjunge”, svarade Robben medan han tvingade fram ett leende.<\/p>\n
Dagen fortsatte efter f\u00f6rel\u00e4sningen s\u00e5som vilken studiedag som helst. Huvudv\u00e4rken och illam\u00e5endet f\u00f6rsvann fort och Robben tackade sina gener som r\u00e4ddat honom fr\u00e5n v\u00e4rldshistoriens kraftigaste baksm\u00e4lla. Han \u00e5t lunch med Felix, samt ett antal andra spektrumiter, och spenderade efter\u00e5t sin tid i kafferummet d\u00e5 han inte var p\u00e5 f\u00f6rel\u00e4sning. D\u00e5 dagens f\u00f6rel\u00e4sningar tagit slut och Robben f\u00f6rlorat med Olle i pidro -113 – 70 var det dags att ta sig hem.<\/p>\n
V\u00e4l hemma sl\u00e4ngde Robben av sig ryggs\u00e4cken och kastade sig i s\u00e4ngen d\u00e4r han gr\u00e4vde fram sin telefon. Med n\u00e5gra kvicka handr\u00f6relser \u00f6ppnade han WhatsApp. ”N\u00e5got bra med g\u00e5rdagen \u00e4nd\u00e5”, sade han f\u00f6r sig sj\u00e4lv d\u00e5 han \u00f6ppnade en ny chatt till Linda och log. Han b\u00f6rjade knappa in ett meddelande, men blev distraherad d\u00e5 han h\u00f6rde r\u00f6ster fr\u00e5n korridoren utanf\u00f6r hans l\u00e4genhet. En stund senare ringde d\u00f6rrklockan till hans l\u00e4genhet. Robben sneglade mot d\u00f6rren och drog sig upp ur s\u00e4ngen. ”Robben, \u00e4r du hemma?” En bekant tjejr\u00f6st h\u00f6rdes fr\u00e5n andra sidan d\u00f6rren. Robben skyndade sig mot d\u00f6rren f\u00f6r att \u00f6ppna den, men fr\u00f6s till med handen p\u00e5 l\u00e5set d\u00e5 hans \u00f6gon nu riktade sig mot mikrov\u00e5gsugnen. Luckan var \u00f6ppen och inuti l\u00e5g en gr\u00f6n gel\u00e9klump med formen av en banan, i samma st\u00e4llning som bananen han lagt i mikrov\u00e5gsugnen.<\/p>\n
Robben backade l\u00e5ngsamt fr\u00e5n d\u00f6rren med tysta steg. Nu klickade det f\u00f6r honom vad den konstiga k\u00e4nslan var som han haft under dagen. P\u00e5 n\u00e5got vis hade han de senaste dagarna upplevt h\u00e4ndelserna i en icke-kronologisk ordning. ”Baksm\u00e4llan borde ha varit ig\u00e5r, inte idag” viskade han f\u00f6r sig sj\u00e4lv. Tv\u00e5 bankningar h\u00f6rdes p\u00e5 d\u00f6rren. ”Robben, \u00e4r du d\u00e4r?”, fr\u00e5gade samma r\u00f6st han h\u00f6rt under natten d\u00e5 han vandrat tillbaka till sin l\u00e4genhet. Robben k\u00e4nde sig kallsvettig. Bland de aktiva spektrumiterna fanns det ingen matematiker vid namnet Linda…<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Pipipipi pipipipi! Alarmet skrek till ett par timmar senare och Robben vaknade till, \u00f6verraskad \u00f6ver hur v\u00e4l han m\u00e5dde med tanke p\u00e5 g\u00e5rdagens prestationer. Med n\u00e5gra snabba ryck reste han sig ur s\u00e4ngen och \u00e5ngrade gesten med det samma. En d\u00e5nande huvudv\u00e4rk och ett abrupt illam\u00e5ende slog till honom som om v\u00e4rldsm\u00e4staren i kulst\u00f6tning hade … Forts\u00e4tt l\u00e4sa Minne: Kapitel 3<\/span>