Månadsarkiv: november 2016

Från skolbänken till arbetslivet

När jag i höstas fick ett halvårsvikariat vid en högstadieskola var jag ivrig och förväntansfull. Inget kunde stoppa mig! Jag hade gått mina två obligatoriska praktiker, sett alla fel andra lärare gjorde och var fast besluten att jag inte skulle gå i deras fotspår.  Ivern var stor den första tiden, men i efterhand finns det några saker som jag gärna velat att någon meddelat mig om tidigare.  Jag har därför bestämt mig för att dela med mig av de få visdomar jag fått under tiden.

Första saken som ingen berättar åt en är den otroliga arbetmängden man sätter ner på prov. När man jobbat 30 år som lärare har man massor med gamla prov man kan ta idéer från och efterapa. Detta kan man tyvärr inte när man är förstaårets lärare. Istället kommer du att sitta i timtal och svära och gråta medan du försöka skapa ett prov som är tillräckligt svårt, men ändå lagom enkelt. Denna balansgång kommer dessutom inte nödvändigtvis att fungera första gången du försöker, utan plötsligt står du där med ett prov där alla dina elever fått 4. Ingen praktik i världen kan förbereda dig för en sådan situation. Mitt enda tips när det kommer till provskapande är att inse att du som lärare alltid har rätt, fastän du kanske har fel.

När vi nu är på ämnet prov kan vi röra oss lite i samma område och ta upp extrauppgifter. När man har duktiga elever som plötsligt är klara en halv timme tidigare än alla andra så vill man ju gärna hitta på något att göra åt dem snabbt. Med erfarenhet är det här inget problem. Man har under åren samlat på sig tankar och uppgifter åt eleverna att jobba med, men som ny lärare är det lätt att man står där handfallen och gapar med munnen som en fisk.  Vid sådana tillfällen finns det tre olika valmöjligheter; ignorera eleven och hoppas att hen börjar peta på telefonen, blåsa salivbubblor så att man åtminstone gör något vettigt med sin gapande mun, eller sen desperat försöka hitta på nåt i farten. Ibland lyckas man, ibland inte, det man måste komma ihåg är att det är okej att misslyckas fastän man ansvarar för elevernas undervisning.

När man utför sin praktik så brukar eleverna ofta uppföra sig väl de första lektionerna bara av blotta förskräckelsen. När man jobbar som lärare en längre tid försvinner denna förskräckelse beklagligt snabbt. Eleverna kommer istället snabbt att börja testa var gränserna går. Så länge man håller sig konsekvent kommer det att gå hur bra som helst, men det kan komma som en liten chock om man inte är förberedd på det.

Att planera för en hel termin är också mycket annorlunda än att planera endast en lektion. Enligt mig är det också mycket mera intressant! Man får en mycket bättre helhetsbild av vad som kommer att hända och hur allt hänger ihop. Det som man däremot inte förbereds på är alla lektioner som plötsligt trillar bort av olika orsaker. När man satt ner massor med tid för att skapa ett varierande schema kan det plötsligt omkullkastas föra att klassen ska fara och se en teaterpjäs, eller två. Då måste man utan större förvaning klara av att slå ihop lektioner här och där. Det gäller därför att se till att man planerar in en eller två ”extralektioner” i sin planering för att man ska hinna med allt.

Det viktigaste mina kommande medlärare, är att ni vågar fråga hjälp av era kolleger och njuter av det jobb ni gör. Har ni roligt på jobbet, kommer också era elever att njuta av lektionerna. Lycka till!

Sandra

 

Veckoslut

En diktsamling av pseudo-moderna haikun av den snart världsberömda, dock alltid söndriga, yrbollspoeten Emil L.

Förord

Min kära Jonas.
Du sade: EN artikel.
Min förrädare.

 

Bok 1: Att Vaka

Skrivit på kandin.
Hela dagen i Gumtäkt.
Dags att gå sitsa.

Alla sätter sig.
Nu äter vi och sjunger;
med snaps, efter snaps.

Helan och halvan,
och någonting om minnet.
Nej! Int Theobald…

Nu kommer punschen.
Usch vad jag hatar punschen.
Men dricker ändå.

Nån spelar beerpong.
Hen kastar bollen, missar.
Bollen hittas ej.

Sen sade Herr J:
”Ditt hår luktar till anus”
Gjorde mig ordlös.

Herr V drack en öl.
Han skrattade, men varför?
Han är i fyllan.

En shot, två shot, tre.
Jag är bäst på att dansa.
Fyr shot, fem shot, spy.

”Det är dags att gå.”
Tre timmar senare dock,
är det dags att gå.

Oändlig hunger.
Jag skådar en snägäre.
”Ge mig en lihis.”

Äntligen hemma.
Jag törstar, öppnar kylen,
ser en gatorade.

Bok 2: Att vakna

Jag drömde om Fymm
och vaknade till Kvant. Mek.
Vill ej leva mer.

Ack, vilken fiilis.
Ack, var äro ämbaret?
Ack, det är försent.

Ett steg från sängen.
Men hela världen snurrar.
Lägger mig igen.

Mitt huvve bultar.
Det finns ingen burana.
Är detta slutet?

Torr som sahara.
Långsam som en sköldpadda.
Sätter på Netflix.

Tar fram snapsboken,
Läser allas små skrifter.
Så många kukar.

Vad strupen törstar.
Var äro min gatorade?
Nån har druckit den.

Kokade kaffe.
Njuter av svarta guldet.
Måste på vessa.

Det värsta är slut.
Min mage börjar kurra.
Ser en halv lihis.

Tröttheten stiger.
Inspirationen lider.
Kan ej skriva mer.

 

  • Emil L., söndrig poet och allmän yrboll