Månadsarkiv: maj 2014

En finskspråkig flicka i en svenskspråkig förening

De 19 första åren av mitt liv bodde jag i en liten by i ett helt finskspråkigt område i Satakunta. Där finns det inga finlandssvenskar och inga invandrare. Även människor som talar finska med någon tydlig dialekt är svåra att hitta. Ni kan troligen gissa att den första gången jag hörde någon prata svenska var via TV:n. När jag var liten var BUU-klubben roligt att titta på då och då, även om jag inte förstod någonting.

Den första gången jag kommer ihåg att jag verkligen hörde någon prata svenska var när jag var tolv år. Det var sommaren före högstadiet. Jag var redan rädd för den nya skolan och för att jag måste börja studera svenska och andra nya ämnen. Jag försökte förbereda mig så bra som möjligt. Till exempel åkte jag till Kristinestad med min mamma och pappa. Det var ett lyckat språkbad.

Hösten kom och jag började studera svenska med mina nya klasskamrater. Tiden gick snabbt och efter sex långa år fick jag min studentexamen. Under åren hade jag lärt mig att lärare inte är alltid så bra på sina jobb och hur många elever faktiskt hatar svenska. Vi diskuterade sällan under lektioner och bara en gång hörde jag svenska utanför klassrummet, det var under vår klassresa till Stockholm i slutet av högstadiet. Således är det inte överraskande att jag inte var så säker med mina språkkunskaper.

Nu var det dags att flytta till Helsingfors och börja studera matematik. Under mitt första år träffade jag några svenskspråkiga studenter. En sak ledde till en annan och jag blev medlem i en förening som kallas Spektrum. Jag var ännu för blyg att egentligen använda svenska men jag fick nya vänner trots det och hade det så roligt.

Nu kan man fråga sig att varför jag vill hänga med de svenskspråkiga? För det första vill jag tillbringa tid med dessa vänliga människor, för det andra så är det roligt att se hurudana vanor andra föreningar har. Tack vare Spektrum har jag lärt mig att inte alla sits-sånger måste vara långa och fulla av verser och ordet ”nyt”, att caps är kul, att man kan sitsa utan Jaloviina, att små föreningar är lika bra och viktiga som de stora och oräkneligt många andra saker.

Jag kan föreställa mig att många finskspråkiga studenter har en liknande historia med det andra inhemska språket som jag. Vi känner oss osäkra i situationer där svenska förekommer, men det betyder inte att vi borde vara rädd för dessa situationer. Ett besök i en annan förening kan ge dig nya värdefulla vänner och fantastiska upplevelser, till exempel en möjlighet att skriva en artikel för en studenttidning.

Ansku